Visar inlägg med etikett café. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett café. Visa alla inlägg

onsdag 26 februari 2014

Mazarinen - en riktig tantcafé-kaka!

Det finns trendiga caféer, tråkiga caféer, trevliga caféer etc. Fikakulturen är högst levande i dag och de flesta fikar ofta, såväl hemma som ute. Många betalar hutlösa summor för en kopp kaffe, fast egentligen är det ju inte själva kaffet man betalar utan platsen man sitter på. Den trendiga plaststolen, barstolen eller var man nu sitter. Kaffet blir en bisak men med tanke på priset väljer åtminstone jag vart jag går och fikar.

Det finns också de där tantcaféerna. Eller gubbcaféerna om man så vill. De heter ofta något med ett namn före "café". Petersens café, Ahlströms café, Lennarts café eller nåt i den stilen. Sen har vi ju de där fiken som har ett mer neutralt namn som Café Condis (vitsigt), café Pärlan eller Café Kosmopol. Namn som ofta har sitt ursprung i sextiotalet och som lever vidare trots avsaknaden av sojamjölk och vaniljsirap.

Tantcaféerna har alltid en glasdisk där bakverken står i räta rader. Räksmörgås, ostfralla och kanske en smörgås med ägg. Napoleonbakelser, prinsessbakelser och mandelbiskvier trängs med kanelbullar, vaniljhjärtan och de obligatoriska mazarinerna med glasyr. Småbröd i form av chokladbröd, syltkakor och kanske drömmar finns också att välja på. Men sen är det liksom stopp. Det räcker så. Inga baguetter, pajer eller donuts behövs. För att inte tala om cupcakes, macarons eller whoopies. Nej, hit går man för att dricka kaffe och äta en rejäl smörgås eller kaka. Inget tjafs som man ändå inte kan uttala.

Fortfarande kan man se små tanter/damer/kvinnor som heter Maj-Britt, Gertrud eller Rut sitta vid de runda borden med hatten på. Kappan fint upphängd, handväskan i ett stadigt grepp men hatten på. De fikar inte, sånt modernt påfund. Nej, de dricker kaffe. De äter bakelse och de gör det med stil. Helst vill de ha en bakelsegaffel, för vem kan äta bakelse med sked? Har man hört nåt så dumt!?

Ibland sitter också en liten farbror vid namn Börje eller Egon vid ett bord. Ofta ensam. Äldre herrar verkar inte fika ihop med nån?! Lite sorgligt. De äter sin kaka och nickar till Bettan bakom disken. Stamkund kan tänka.

De här caféerna är nog på utdöende tyvärr. Kedjor som Espresso house och Waynes coffee tar över allt mer. I Göteborg är det Condeco som finns i vart gathörn snart. Jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är tråkigt. Visst är det fint att kunna få sojamjölk i kaffet, för oss som tål det bättre. Och visst är det tryggt att veta att det finns Manhattan brownie på menyn. Men ändå. Lite variation och personlighet är aldrig fel på ett café.

I ett anfall av nostalgi och sötsug bakade jag mazariner. Jag hade mazarinformar liggande i en låda och de visade sig vara helt perfekta! De inhandlades på Åhléns för en billig peng, typ halva rea-priset för länge sen.

Receptet kommer från Arla och är som vanligt lite modifierat.

Mazariner

16 st

100 g smör
1/2 dl strösocker
3 dl vetemjöl
1 ägg

Fyllning
150 g sötmandel
1/2 tsk mandelessens (kan bytas mot 3 rivna bittermandlar)
1 dl strösocker
75 g smör
2 ägg
50 g riven mandelmassa

Glasyr
2 dl florsocker
2 msk vatten

Blanda smör och socker väl till en slät smet. Det går lättast om smöret är rumstempererat. Tillsätt mjöl och ägg och arbeta degen slät. Låt vila i kylen i 30 minuter.

Skålla, skala och mal mandeln under tiden. Riv mandelmassan och blanda allt med socker och smör. Rör i äggen och se till att smeten blir jämn och fin.

Tryck ut degen i formarna och ställ dem på en bakplåt. Fördela fyllningen jämnt i formarna och grädda i 200 graders ugnsvärme, i mitten av ugnen ca 15 minuter. Låt kakorna svalna och rör under tiden ihop glasyren. Bred den över de kalla kakorna och ställ en stund i kylskåp så att den stelnar.

Servera med gott kaffe eller te och njut en stund av den gamla klassiker en mazarin är.

En burk med mazariner är som en skattgömma, nästan...

torsdag 2 maj 2013

Gott kaffe utan ett leende


Ett av mina favoritcaféer i Göteborg är mer ett hål i väggen än ett café.  Det heter Bar Centro och är beläget på Kyrkogatan i centrala Göteborg. Här kan man köpa mycket goda och trendiga smörgåsar (det kallas nog något annat) och dricka Pellegrino och andra hippa drycker i svindyra förpackningar. Kaffet finns på en lista och den som inte vet vad en Macchiato är får en resignerad blick av personalen som tålmodigt men tonlöst berättar vad det är.

Jag får alltid känslan av att besvära personalen då jag går in på Bar Centro. De är så hippa att de inte kan le. Deras stil är trendigt nerklädd och en stickad mössa är i det närmaste ett obligatorium. Missförstå mig inte – de är aldrig otrevliga men de får mig att känna mig väldigt gammal och väldigt omodern då jag tar steget innanför dörren.

Kaffet avnjuts i gången utanför där man sitter på urinvägsinflammationsframkallande kalla stolar. Det är alltid knökfullt här och jag brukar alltid träffa någon jag känner i gången.

Så vill du dricka riktigt bra kaffe men inte är så noga med om personalen är charmigt göttebossk, så ska du definitivt köpa ditt kaffe här. 

Hur är det med er läsare – väljer ni café efter hur gott kaffet är, hur trevlig personalen är eller båda? Berätta!