Matmässan Passion för mat

Helgen sprang förbi och jag fick ingen tid att blogga alls. Ett Ikeabesök, middag med lilla B och lite halvseriös shopping hanns med i alla fall. Och så var ju då matmässa på Hisingen, eller som vi säger här i Göteborg "Hising island". Nu är jag tillbaka igen, med ny kraft...

Passion för mat heter mässan. En massa utställare hade dukat upp för att sälja in sina produkter till hugade besökare och kön ringlade lång och beslutsam utanför Eriksbergshallen. Vi hade tur som hade förköpsbiljetter, och viss planering var det bakom detta. Jag vet sedan tidigare hur mycket folk det brukar vara. Jag hade bestämt mig för att bjuda kusin Vitamin på detta, sedan jag slarvat bort hennes julklapp i december då vi nu inte just ville fira jul alls. Därför bjöd jag henne på fika på ett trevlans stenugnsbageri först och sen tog vi oss in på mässan. Jag fick ett par ljuvliga hemstickade strumpor utan anledning av kusinen. Underbara färger tycker jag!

Kusin Vitamin svalkar sig med
lager från Grebbestad.

Jag kan inte påstå att jag hade något särskilt i kikaren när jag intog mässan, utom att smaka så mycket som möjligt på så många saker som möjligt. Detta slog ganska väl ut. Choklad från diverse ställen intogs. Lakrits likaså. Bäst var så klart Sylvain Marron som är chocolatier från Frankrike och som har ett bageri och butik i Frölunda där jag bor. Hans praliner är helt sagolika och värda pengarna, för billiga är de inte. Men det är sällan riktigt hantverk. Mums!

Sötlakrits från Lakritsfabriken är alltid lika försvinnande gott. Det kändes dock som om mat och dryck var mer representerat här, än godis. De utställarna håller sig väl till Lakritsmässan om fyra veckor, hihi!

Rökt ålfilé köpte jag trots att jag vet att man inte ska äta ål, men de små fileérna måste jag faktiskt få köpa. Det är det absolut godaste jag vet, rökt ål. Näst bäst är att J inte tycker om det så jag får ha dem för mig själv. Hoho!

Jag smakade en gammal boxares pasta, fylld med parmesan. Den var ganska god men inte sensationell. Nej, Amy, jag är ledsen att säga att den inte var värd att springa efter... Men den smakade helt ok och boxaren blinkade lite och log mot mig. Jojomen. Han fick väl nåt i ögat...

Amys favorit degar lite på mässan

Vad smakade vi mer... Jo, olika patéer. Jag köpte en paté gjord av anka. Inte en tvångsmatad variant utan tydligen en som fått förtroendet att äta själv. Den ska avnjutas när vi har en gourmetmiddag nån gång framöver.

Färska örtkryddor inhandlades och de står nu i mitt köksfönster i väntan på att klippas ner i diverse rätter. Bland annat citrontimjan som jag tycker är en osedvanligt trevlig variant av denna växtfamilj. God på ugnsrostade grönsaker och rotfrukter, till fisk, kyckling och vegomat.

 Vad smakade vi mer på? Jo, diverse drycker så som Tokajer, spansk vaniljlikör och torrt vitt vin från nånstans som jag har glömt. Jag köpte också len och god getost från min hembygd, Blekinge. Från Orranäs närmare bestämt. Orranäs gårdsmejeri har vunnit priser med sina ostar och jag tycker att det verkar som om deras djurhållning är av det goda slaget. Djur som mår bra och som får vistas i det fria. Osten är ljuvlig mild och välsmakande; inte alls så där skarp som en del getostar kan vara, tycker jag.

Bild: http://www.orranasgardsmejeri.se/

Framåt eftermiddagen var orken slut, liksom syret i mässhallen. Jag hoppas därför att man utökar lokalerna något inför nästa års mässa, då det stundtals var klaustrofobiskt trångt i hallen. Jag är övertygad om att många skulle sälja mycket mer om det fanns mer utrymme och syre för besökarna.

Sammanfattningsvis en härlig mässa för matnördar och andra matintresserade. Mycket lokalproducerat och genomgående hög kvalitet på det som såldes. Över lag mycket trevliga försäljare som generöst bjöd på sina produkter.

Jag ser redan fram emot Passion för mat 2015.

Prat och mat och språk

Jag tycker om språk och mat. Jag tycker om att prata och jag tycker om att "prata mat". Jag tycker om att läsa matbloggar och inspireras av det andra skriver om mat. En god vän till mig sa en gång: "Jag gillar god mat och att äta den, men jag kan inte prata mat. Jag menar, vad ska man säga om mat? Man äter den och den är god eller inte. Man blir mätt och det är ju det som är meningen."

Alla som bloggar om mat har nog svårt att hålla med. Mat kan vara så mycket mer än bara energi-intag, eller hur? Om mat bara var energi skulle man väl nöja sig med att äta samma rätt dag ut och dag in. Helt enligt kostcirkeln och utan att lägga tid på planering och nytänkande. Äta ur kastrullen och skippa dukning och annat som tar tid.

För ungefär tjugo år sen på en middag träffade jag en tjej som var mycket smal och hade ett mycket uttråkat ansikte. Hon petade i maten så mycket att jag frågade om hon inte tyckte om maten. "Jo då, sa hon, men jag önskar att man kunde ta ett piller istället, så man slapp äta."

Tänk hur olika vi förhåller oss till mat. Några använder maten som ett sätt att kontrollera tillvaron, någon äter på tok för mycket och mår innerst inne dåligt av detta, alltför många människor har ingen mat alls och svälter, barn kan använda mat som maktmedel mot sina föräldrar som oroar sig över att ungen inte vill äta... Mat kan också vara gemenskap, glädje och njutning. 

I dag ska jag gå på mässan Passion för mat, och hoppas på lite smakprov på choklad, lakrits, kanske ett glas vin, lite närodlat m.m. Det är mässans sista dag så man får väl se hur passionerade utställarna orkar vara i dag. Kanske var de ute i Göteborgs nöjesliv (nåja, inte så omfattande kanske) och slarvade igår? 

Jag återkommer med rapport från mässan senare, men nu en liten språkspaning. Som språklärare får jag ofta höra att svenska språket är krångligt och att grammatiken inte är logisk. De som klagar mest är naturligtvis mina elever som drillas i stavning, kommatering, användning av rätt tempus etc. Äldre personer klagar mer på nyordens inverkan på vårt svenska språk. Nya ord och uttryck som "hotar" språket. Hotar? Nja, jag vet inte. 

Nya ord har alltid kommit till svenskan. Uttryck har förändrats. Tänk bara på "hokus pokus" som från början inte alls hette så utan kom från latinets "hoc est corpus". Det betyder "av min lekamen" vill jag minnas och "filioque" betyder "av sonen". Alltihop har med nattvarden att göra och det är klart att de som lyssnade till prästerna inte förstod vad de sa där i kyrkan. Man tog efter så gott man kunde och så blev det "hokus pokus". 

För tillfället spanar jag på uttrycket "dra alla över en kam". Detta uttryck kommer ursprungligen från tyskan då frisören använde samma kam till alla kunder. 1600-tal någonting tror jag. Nu säger i stort sett alla mina elever "dra alla över en kant", och jag har svårt att inte rätta dem. Men, allvarligt talat, vem är jag att rätta dem? Jo, jag kan ju ge dem en lektion i uttryckets historia men sen måste de själva ju få välja vad de säger. Vad de skriver är däremot en annan historia. Skriftspråket måste vara tydligt och klart och korrekt,  det hävdar jag bestämt. Men säg gärna emot mig...