onsdag 19 november 2014

Långsamhetens lov

När man är hemma några veckor som jag har varit nu, får man mycket tid att tänka. Det kan vara både bra och dåligt. Det som har varit bra för mig är att jag har hunnit sörja min pappa som gick bort för fem veckor sedan. Jag har haft tid att reflektera över vår relation och all den glädje som han gett mig genom livet. Det har varit fint. Jag har också haft tid och möjlighet att gråta ut. Ensam hemma med min lilla hund som sällskap och tröst. Livet har gått långsamt, så långsamt.

Jag fick ta farväl av min pappa först då han dog, och jag satt med honom in i sista andetaget. Sen på begravningen och minnesstunden efteråt då min familj var hos mig och vi kunde stötta varandra. Det var inte optimalt att en operation var inplanerad mitt i begravningsbestyren men sånt kan man ju sällan påverka.

Jag har alltså varit hemma i fyra veckor nu och det är märkligt hur dagarna går. De första veckorna stapplade jag fram på ena foten och med kryckors hjälp. Det tog hela dagarna att komma upp, tvätta av mig, klä på mig och äta. Jag läste mycket och tittade en del på film. Jag sov mycket. Väldigt mycket. Tiden går långsamt utan att det blir tråkigt eftersom jag har att göra. Det är bara det att jag gör andra saker än jag brukar.

Nu är jag, trots en elak infektion i foten, på benen rätt bra. Fortfarande har jag en krycka med mig när jag går ut. Den är en signal till stressade människor att jag faktiskt inte kan flytta på mig så snabbt. Trots det upplever jag hur människor missar att ta hänsyn. När jag skulle stiga av bussen igår, efter ett besök på apoteket, knuffades jag åt sidan av två unga gossar som skulle på bussen innan jag stigit av. Jag har fått både en och annan törn av förbipasserande när jag varit ute och gått, eftersom jag inte gått fort nog i deras ögon.

Kort från lilla B
Det som har varit positivt är att så många har varit så oändligt snälla mot mig! Många har rest sig på bussen när jag kommit haltande. Flera har erbjudit sig att bära min väska (kanske väskryckare, haha?) Jag har fått mycket hjälp av min familj och så många fina kort, brev och presenter av vänner nära och långt borta.

Det är en fröjd att få ett fint kort med posten. Häromdagen ringde lilla B till mig och undrade varför jag snörvlade så i luren. Jag lyckades hulka fram att jag var så rörd av kortet hon skickat mig. Det fina kortet med de fina orden. Sånt gråter jag för. Samma sak med stora F. Hon skickade lakrits och ett gulligt kort. Stora näsduken kom fram. Liksom när Mårtenssons skickade ett fint kort med vackra ord. Tåreflöde!!! Bästa barndomsvännen Sanna skickade också ett paket som fick tårarna att spruta. Tack!!!

Jag och min pappa
Jag är också så glad över hälsningar på Facebook, Instagram, sms och telefonsamtal. Nu ska allt bli bättre tänker jag. Jag dricker kaffe med smak av äpplepaj och tänder ljus för min pappa. Jag tittar på hyacinterna och den knoppande amaryllisen. Lyssnar till hundens snarkningar och grannens dammsugare.

Livet går vidare.



14 kommentarer:

  1. Åh..Snälla fina du.. Nu blev jag så känslosam här. Det blir jag väl lätt annars men när du skriver allt detta och det är så stora viktiga händelser som sätter spår på livsvägen och som verkligen känns djupt i själ och hjärta, ja då känner jag verkligen med dig. Jag önskar och verkligen önskar hårt och mycket att din fot läker snabbt och att hela du läker och får kraft. För det behöver du..och styrka.. Och så vill jag säga att du skrivit så vackert. Både vackert, lite sorgligt och hoppfullt.

    Kramar från mig!

    SvaraRadera
  2. Du skriver så vackert! Varm kram till dig!

    SvaraRadera
  3. Jag blir väldigt rörd och känner varmt med dig. Min pappa dog hastigt när han var 68 och jag 38. Det kändes alldeles för tidigt, men det göra det väl alltid, när de käraste går bort. Skönt att du får tid till bearbetning. Hoppas du känner mitt stöd!
    Kramar från Vendla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag känner det, Vendla, det gör jag! Stort tack för dina ord!

      Radera
  4. Långsamhetens lov, något av det vackraste som finns!

    SvaraRadera
  5. Hösten är som gjord för "långsamhet". Lättare att ta det lugnt och mysigt när man kan tända ljus och mysa med en kopp kaffe. Ibland behöver man tid att ta det lugnt så man hinner ta in allt som händer. Speciellt är det nog viktigt när det är svåra/jobbiga saker som händer så att både kropp och själ hinner med.
    Behöver du bokstips kan jag rekommendera "Min mormor hälsar och säger förlåt". Det är en fin och tankvärd bok samtidigt som den har sina roliga avsnitt :) Ta hand om dig och krya på dig, både i foten och i själen, men skynda långsamt!

    SvaraRadera
  6. Så fint du skriver! Ibland behövs tid till eftertanke och lugn mysigt att läsa ett blogginlägg från dig! Saknar dig på blogger då du inte är där! kram Sofia

    SvaraRadera