Tre års tystnad på bloggen

💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓 

Bloggen lever men har varit i dvala i tre års tid. Jag vet inte varför jag fick lust att skriva igen, men det fick jag. 

Jag vet inte ens om någon läser bloggar längre? Instagram har tagit över och jag kan förstå det, samtidigt som jag sörjer att det skrivna ordet läggs åt sidan för snabba bilder och korta kommentarer. Jag saknar tiden då jag gick in och läste underbara recept hos Mårtenssons kök (numera bland mina allra, allra bästa och finaste vänner), Malins diner och andra fantastiska bloggare. 

Nu följer jag dem på Instagram och det är väl bra, men de där berättelserna försvinner i bildflödet. Tur att vi har blivit så goda vänner att vi träffas, jag och Mårtensson, om än för sällan, och gläds tillsammans.

Senaste inlägget handlade om jul och Corona. Då var det isolering och ensamhet för många. I år firar vi jul hos äldsta och yngsta barnbarnen, lilla A och allra minsta B. Lilla A har blivit fyra år och är en klok, varm och känslofylld liten människa. Allra minsta B är inte så liten utan föddes med rekordvikt och -längd i vår släkt. Nu ska jag äntligen får träffa honom, tre veckor gammal (ung).

På närmare håll har jag näst minsta C som är en riktig godbit med bus i blicken. Tänk att jag har blivit mormor och allt! Till tre fulländade små människor. Tacksamheten väller över mig, ofta.

Advent har gått så fort i år. Så blir det, när fjärde advent infaller på själva julafton. I dag är det julavslutning i skolan där jag jobbar, och jag har gått all in med julblus, dingliga örhängen och extremt juliga låtsasglasögon. Jag är trött men glad att jag orkat igenom ytterligare en termin. Skolan är en arbetsplats som tar på orken och ibland är det bara för mycket, utan att överdriva. Den senaste PISA-rapporten är ett tydligt tecken. Bristande studiero och sjunkande resultat. Då är det tur att jag tycker om mina elever och kollegor.

Julen brukar inte vara så stor för mig. Jag har aldrig älskat julen. Men det är fint att träffa familjen och mysa med dem. Särskilt efter pandemin som verkligen fick en att tänka efter på vad som är viktigast i våra liv.

Nåväl. Jag vill önska den som eventuellt läser detta en riktigt god jul och hopp om ett gott nytt år. Vem vet, jag kanske fortsätter att blogga? Inget är hugget i sten.

💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓

💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓

💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓

Corona, ensamhet men även glädje

 Julen 2020 kommer inte att bli lik någon annan jul i modern tid. Det är tio dagar kvar till julafton och vi vet ännu inte hur vi kommer att må den dagen, hur läget ser i ut i landet, i världen. Det enda vi vet är att vi oavsett det måste hålla distans på olika sätt.

Alla drabbas vi på olika vis och jag inser att jag är lyckligt lottad. Sambon och jag firar jul hemma, vi två. God mat, kanske en långpromenad och sedan glögg, fika, god mat och dryck, kanske en mysig film och tända ljus. Lite julgodis på det och ett glas portvin så är julen ändå här för oss.

Men min älskade mamma, som är i riskgrupp, får sitta ensam på julafton. Det smärtar mig mer än något annat just nu och jag orkar inte riktigt ta in den känslan. Förra julen var mamma på ett korttidsboende och vi vågade knappt hoppas på att hon skulle finnas hos oss den här julen. Men det gör hon. Som en vän uttryckte det i vintras – ”Halleluja hon är återuppstånden!” (ej religiös vän ska väl tilläggas). Som väl är har mamma Nisse till sällskap och ärligt talat är han ett fantastiskt sällskap. Pälsig och kärleksfull och klok. Det är en tröst att veta.

Många sitter ensamma även då det inte är Corona och det är naturligtvis ännu sorgligare på sätt och vis. Men allt sorgligt och eländigt får inte ta över, känner jag. Vi måste bejaka det som är glatt, härligt och underbart. För det finns ljuspunkter för de allra flesta av oss. Emellanåt.

Som i lördags. Då blev stora F (äldsta dottern) och starka G (hennes sambo) fruar. De gifte sig utanför sin lada på gården där de och sonen, lille A, bor. Få visste och tärnorna var klädda i gula varselkläder och hade regnbågsfärgade diadem av plastblommor. Starka G:s syster A var med och höll koll på lille A. Glädjen var stor och bröllopet firades i ladan, där det sopats och fixats de senaste veckorna. Jag borde ha anat något när de röjde så i ladan mitt i vintern, haha!

Bild: C. Milde

Min glädje är stor av flera skäl:

       Min dotter är lycklig och har hittat en fru som är den bästa fru en kan ha. Även den bästa svärdotter en kan ha.

          Genom stora F och starka G har min familj utökats. En familj bestående av varma och fina människor i Söderköping och Norrköping.

Vi bor i ett land där människor enligt lag tillåts älska vem de vill och när de blivit myndiga får gifta sig med vem de vill. Därigenom får alla samma rättigheter när det gäller arvsrätt osv.

Ha en fin måndag i advent. Var snälla mot varandra och håll avstånd så gott det går.

 

 

Barnbarnsfunderingar

I oktober blev jag mormor till ett litet barn som var så efterlängtat att det är svårt att föreställa sig ett mer efterlängtat barn. Förväntningarna var skyhöga och samtliga infriades.

Gossen som föddes med viss möda av sin mamma G, påhejad av mamma F, var helt objektivt det sötaste någon någonsin sett, och hör sen. Detta lilla skrynkliga knyte med blå hudton låg där hos sina båda mammor och knep ihop sina ögon inför omvärlden. I magen var arbetsnamnet "Lilla Bröd" efter att mamma F haft en dröm där en vän till henne födde ett barn som fick detta minst sagt unika namn.

Lilla minsta A i mormors famn

Lilla Bröd var lite trött och medtagen och även lite gul i huden när det blå lagt sig. Han fick ett annat "riktigt" namn och så var det avgjort. Jag hade blivit mormor till Lilla minsta A och nu är det svårt att förstå hur jag och resten av världen har klarat sig utan honom förut? Nog trodde jag att det skulle bli fint att få kalla sig mormor men det har faktiskt gett mitt liv en ny dimension.

Mitt i all lycka över Lilla minsta A upplevde jag och mina närmaste några svåra veckor då min älskade mamma var nära att gå bort. Hon kämpade i veckor på Intensivvårdsavdelningen och jag slets mellan lyckan över att bli mormor och sorgen över att samtidigt bli moderlös. Nu överlevde min starka och kämpande mamma, tack och lov, men det var svårt att kastas mellan dessa ytterligheter gällande känslor.

Fyra generationer - vilken lycka!

Mitt lilla barnbarn bor en bra bit ifrån mig vilket även min mamma gör. Vi lyckades i januari förena oss alla i Karlskrona och mamma G tog bilder på oss, fyra generationer. I november trodde jag aldrig att det skulle bli verklighet och ni kan alla se på bilden hur glada vi är.

Jag är djupt tacksam för allt detta även om jag vet att det i framtiden kommer nya sorger. Men just nu tillåter jag mig att vara glad. Väldigt glad och även tacksam.

Fredagsfundering

Fredag igen. Det surrar i mitt huvud. Ute har det snöat och jag promenerade till jobbet imorse istället för att cykla. Hala fläckar under snö kan få tråkiga konsekvenser.

I media är det Coronaviruset som spökar. Nu är det här i vårt land. På Sahlgrenska sjukhuset där min Lilla B jobbar finns det en patient (eller flera) med konstaterad smitta. Ska jag vara orolig? Vad är information och vad är desinformation? Fågelinfluensan kändes ju ärligt talat så här i efterhand som en höna av en fjäder (!) men ska jag vara orolig för Corona? Hur ska en veta det?

Handsprit dagtid och ikväll möte med Musselakademin. Vi ska gå till Bee bar - ett förträffligt ställe i Göteborg där det lär serveras goda musslor med pasta. Måste prövas av oss musselkännare.

På jobbet serverades i dag pariserbullar bakade av mig. Det var sjuuuukt roligt att baka dem. Rekommenderas starkt, för det var inte svårt utan tog bara tid. Medan munkarna jäste i väntan på fritering dammsög jag och tog ett bad (ej i kombination).

Receptet hittade jag HÄR och vaniljkrämen HÄR. Av äggvitorna som blev över bakade jag sega chokladmaränger som var lättgjorda och goda om du gillar så söta bakverk. Receptet på dem hittar du HÄR. Underbara Zeina levererar som vanligt.

Happy Friday alla!

Februarifunderingar

Jag sitter och tänker på livets skörhet. Finns det ens ett ord som heter "skörhet"? Nåväl - det är i alla fall det jag tänker på. Hur vi ska kunna ta till vara på livet så bra som möjligt? Plötsligt är någon inte hos oss längre. Då är det så dags.

De som känner mig vet ju att jag i höstas hade en jobbig tid då jag höll på att förlora min mamma; inte bara en gång utan flera. Det var så fruktansvärt sorgligt och svårt att jag nästan får andnöd nu när jag skriver om det. Min mamma som alltid funnits här hos oss, var på väg bort. Det var på många sätt oväntat och min bror sa till mig att "Men hon var ju inte färdig här."

Nu blev det inte så att mamma lämnade oss. Hon är kvar och jag veeet att det inte är för alltid men jag är så oändligt tacksam att hon blir kvar en tid till. Varje dag känns som bonustid för mig, även om mamma bor en bra bit ifrån mig. Men avståndet är bara fysiskt. Jag känner i hela min kropp att jag har min mamma kvar.

De månader mamma vistades på IVA, vårdavdelning och korttidsboende hade jag som ett tomrum i mitt inre. Det var en saknad som gjorde så ont och jag vet att den kommer att komma tillbaka en dag. Men inte nu. Inte just nu.

Mitt i all sorg och förtvivlan föddes mitt första barnbarn, Abbe. Han gick under arbetsnamnet "Lilla bröd" i magen men kom ut efter viss möda och fick namnet Abbe. Detta mirakel skedde mitt i brinnande sorg och var en motvikt som gjorde livet lättare att stå ut med. Samtidigt vad det då jag verkligen funderade på skörheten i livet. Ett liv är på väg bort, ett nytt kommer. Lyckan finns!

Bild: Gabbi Rolf

Livet är inget självklart, något som ska tas för givet. Livet är en gåva som ska tas om hand och vårdas. Vi har ett enda liv men får ibland en chans att se det på ett nytt sätt. Det kan vara sjukdom eller en kris som vi övervinner. Abbe är en ny krydda i mitt liv, en glädje som inte går att förklara eller mäta. Han är, trots avståndet, den som gör mig glad varje dag med hjälp av hans mammor som skickar bilder till mig så att jag kan följa hans utveckling och lilla liv på gården i Östergötland.

Detta funderar jag på i dag, senvinter som mer liknar vår ute och det är Korv stroganoff i skolans matsal, fåglarna sjöng imorse när jag cyklade till jobbet i mörkret och Gabriella har namnsdag. Det finns hopp.

Fisktacos

Torsdag efter lunch och min energidepå är i botten. I maj är nästan alla lärare ruggugglor som släpar sig fram. Vi är tyngda av rättning, peppning av skoltrötta elever, tjat, mail från upprörda föräldrar (för det är tydligen lärarens fel att deras barn ej varit på mina lektioner) osv. Ja, jag är gnällig så här års. Trött in i märgen och sur.

Men... det finns ljusglimtar också. Glädjeämnen. Eleven som skrev godkänt på alla tre delarna på nationella provet, vars mamma var så glad att det inte fanns gränser. Och han själv. Ojojoj! Det är glädje i sin renaste form.

Mina squashplantor som växer fort. Ljusgröna letar de sig uppåt i hopp om sol, värme och regn. Det sistnämnda får vi varje dag nu och det behövs verkligen. Det är glädje.

En annan ljusglimt är barnen. Alltid. Mina två fantastiska, starka, kloka och vackra barn som skänker mig så mycket glädje och styrka. Tänk att de kom just till mig. Dessa två som båda satt bo, utbildat sig (den ena klar med finfint resultat och den andra på väg, också med finfint resultat). Starka och kloka unga kvinnor som står upp för rättvisa och jämlikhet. Det gör mig glad så in i märgen.

Mat gör mig också glad. Till fredagens eventuella tacomys kan jag tipsa om recept på fisktacos. Alltså, det är nåt helt annat än köttfärsen och de gamla vanliga tillbehören. Gör fisktacos istället. Sjukt mycket godare och säkert också nyttigare. Receptet har jag ändrat lite men det ursprungliga hittar du HÄR.

Min ändring bestod i att jag gjorde en ananassalsa istället för pico de gallo. Man kan ta vilkets om men jag är ju en sån som ändrar i recept.

Jag gjorde inte heller guacamole utan tog fryst avocado i tärningar. Ibland får en göra det lätt för sig.

Ha en bra dag!

Lakrits, citron och lite annat

Våren är på väg, tro mig. I morse var det ljust när jag cyklade till jobbet och koltrasten sjöng i träden på vägen. Visst, det kommer att ösa ner snö nån dag eller två i mars - så är det ju alltid. Men vintern får inte riktigt fäste så här års och för mig som bor vid Västkusten är det bara skönt. Slask har jag fått nog av.

I dag bjuder jag på ett recept på små lakritsmaränger från Elle Mat & Vins Catarina König. Igår åt jag och sambon spaghetti carbonara och jag fick fyra äggulor "över". Vad passar då bättre än att baka maränger? Carbonaran lagades f.ö. av sidfläsk från Sveriges rökigaste person Håkan i det  berömda Mårtenssons kök. Godare finns inte. Och jag som inte ens äter fläsk.

Själv älskar jag lakrits, något jag delar med sambon som är nästan manisk när han får en lakritspåse i handen. Inte bra för blodtrycket, ajaj. Som vanligt följde jag inte receptet till punkt och pricka men för dig som gillar fasta ramar finns HÄR originalreceptet.


Små lakritsmaränger

4 äggvitor från normalstora ägg
2 dl strösocker
1 msk lakritspulver av valfritt slag (jag tog ett lite beskt pulver från Kalabrien)


Vispa äggvitor och socker över ett vattenbad tills sockerkristallerna har smält och det inte längre knastrar mellan tänderna när du provsmakar. (Jag var tvungen att smaka måååånga gånger. Jobbigt!)

Blanda i lakritspulvret och häll smeten i en spritspåse. Engångspåsar är bra för då slipper en diska. En påse som återanvänds är mer miljövänlig. Välj själv. Jag har en påse från Tupperware som jag älskar. 

Spritsa ut maränger i den form och modell du gillar, på en plåt med bakplåtspapper. Jag gjorde mina platta eftersom jag skulle lägga grejer på.

Grädda dem i ca 100-120 grader varmluft tills de är lätta och spröda. I min ugn tog det ca en timme. 

När marängerna svalnat lägger du lite lemon curd på dem, sedan spritsar du grädde lite snyggt ovanpå och strör riven choklad och eventuellt nåt fint strössel på. Servera genast för annars blir marängerna sega. 

Mellan jul och nyår

Julmorgon, fast juldagarna är över. Mitt avdventsljus från Kähler deisgn har inte brunnit ut än. Jag brukar vara duktig fram till 20 december ungefär. Sedan tar andra julbestyr över och ljuset står där lite bortglömt och sorgligt med nedbrunna kanter som runnit ut på fatet. Lika fult som det en gång var vackert. Nåväl, nu brinner det i den mörka morgonen.

Jag har tagit ut semesterdagar mellan jul och nyår. Ledig. I dag reser jag och J till familjen i Blekinge för att komma hemifrån lite och för att fira nyår med de nära och kära som bor där söderut. Vi får se om tåget vill hela vägen. Inte sällan hamnar jag i Alvesta, Värnamo eller någon annan metropol och får vänta på ersättningsbuss som eventuellt dyker upp ett par timmar senare.

Ta körkort säger de som hört mig klaga. Ja, eller så skulle jag kunna flyga. Fast vet ni vad - vi behöver inte mer miljöproblem. Det räcker så bra med de vi har. Jag fortsätter att streta med tåget och hoppas att SJ ska hitta ett sätt att leverera lite bättre på sträckan mellan Göteborg och Karlskrona. Det måste gå.

Snart stundar 2019. Ett nytt år med nya förhoppningar. Löften. ”Jag ska börja träna/sluta röka/vara mer tacksam...”. Lätt att lova, svårt att hålla. Jag tänker att jag önskar mig. En bättre hälsa det kommande året. Givetvis är det kopplat till hur mycket jag stressar osv. Det fattar jag.

Sedan önskar jag mina barn ett gott år. Ett glädjefyllt år och givetvis hälsa för också dem. Banalt kanske men det räcker så. Får sen mina vänner samt övrig släkt det fint och bra - jag då är det bara världsfreden kvar att önska. Det blir bra.

Matresor och matminnen

När jag reser står ofta matupplevelser i fokus. Visst är det fint med slott, parker och olika former av museibesök med fina saker eller byggnader att titta på. Fast det som lockar mig är matkulturen och den får gärna avnjutas i vackra omgivningar, helst med goda vänner. Det ger fantastiska minnen att tänka på och glädjas åt i efterhand.

Ibland är det roliga minnen som första gången jag och J var i London tillsammans. Vi anlände sent på kvällen och var vrålhungriga när vi äntligen tagit oss till Oxford street. Indiskt är ju alltid en hit på de brittiska öarna så vi slank in på en indier som såg trevlig ut. De upplyste oss om att de snart stängde men då vi lovat dem att äta upp vår mat fort och lätt, serverade de oss.

J beställde samma som jag, vilket i efterhand visade sig vara något överilat då han inte var så van vid stark mat. Till och med jag var lite andfådd av den Vindaloo som serverades i sedvanliga skålar av metall. J svettades så att det rann från hans panna och vi skrattade åt detta minne länge efteråt.

Ett annat fint matminne är från Edinburgh där jag fick äta i Jamie Olivers restaurang första gången (men inte sista). God god pasta åt jag så klart med mortadella och annat som jag glömt. Min fina mamma var med på resan och hängde med bra trots sin ålder. 

Eller som den gången J prövade att äta ostron med fantastiska vännerna Mårtensson från Ystad. Vi var i Helsingborg och fröjdade oss några dagar och hade beställt bord på omtalade Kol. Vi åt och drack och minnet från den måltiden är egentligen inte vad vi åt, utan all den kärlek som en kan känna till sina vänner. God mat är fantastiskt men att dela den med några som bor i ens hjärta så fullt ut; det är stort.

Om två dagar är det dags igen! Vi ska äntligen, efter alldeles för lång tids väntorka, träffa dessa underbara två och denna gång i hufvudstaden. I våras blev det av olika skäl inställt men nu... Som vi har längtat. Jag ser fram emot att babbla, bubbla, promenera, kramas, skratta, kanske gråta lite, shoppa, äta och praaaaaata. Pelker och Melker ska med men vilka de är vet bara jag och Anki...

Vi har planer på Fotografiska muséet, Eataly, Griffins, Un Poco, ABBA-muséet och mycket mer. kanske lyckas vi köa oss fram till Mr Cake också, vi får se. Rapport kommer här senare.

Lyxproblem eller inte?

Jag läser inte kvällstidningar (varför de nu fortfarande heter det, när de kommer ut långt före kvällen) men någon gång tittar jag in på Aftonbladet på nätet. Nästan varje gång ångrar jag mig på grund av usel journalistik, skvallerartiklar och idiotrubriker som ”Pojken går mot vattnet och då HÄNDER DET OMÖJLIGA. Varning för starka bilder!” Och så kommer det en hund i full galopp och springer omkull ungen. Oj då! 

Imorse gjorde jag det ändå, läste lite i ovan nämnda blaska. Jag fick då veta att ”Värmeböljan gör våra pommes frites kortare”. Underrubriken talar om att det finns ett ”lugnande besked” i artikeln. Men vilken tur! Så orolig som jag blev! Kortare pommes frites!? Sånt hotar ju verkligen oss och våra liv och rent av världsfreden. Eller inte...

Det har säkert med stigande ålder att göra, men jag har blivit allt mindre fördragsam med dumhet med åren. Jag blir irriterad över saker som är rena lyxproblem. ”Oj, jag måste ställa in mina vattenkannor och surra fast mina trädgårdsmöbler inför stormen”. Ja, oj så jobbigt! Eller så ska en kanske vara glad över att ha en trädgård. Det finns de som inte har ett dugg.

Jag vet att en inte alltid kan tänka på att det finns de som har det sämre, inte alltid. Men nog tusan borde vi oftare stanna upp och tänka till. Pommes fritesen blir kortare - nämen jösses! Alltså, det finns människor som inte har potatisskal att äta. Kanske vore det bättre att oroa sig, eller åtminstone mer realistiskt, över klimatet som gör att potatisarna krymper i värmen. Eller?

Trängselskatten är en annan fråga jag har svårt att engagera mig i. Jag tycker att det är bra om vi åker kommunalt i, till och från stan. Faktiskt. Att parkeringspriserna är höga gillar jag. Bra, då blir det för dyrt att köra bil till stan. Eller så får du betala. 

Lätt för mig att säga, som inte har körkort? Och som bor nära stan. Ja, fast min sambo har och vi tar ALDRIG bilen till stan. Verkligen aldrig. Det är ju inte som om nån har hittat på det där med miljöförstöringen för att ha kul. Utsläppen skadar verkligen, om ingen fattat det förut. 

Jag vet att vissa måste ta bilen till jobbet när de bor långt från stan och att alla zoner kanske inte är helt smart genomförda. Kommunerna måste se till att ordna alternativa körvägar och bygga ut lokaltrafiken, jag vet. Det är inte det jag stör mig på. Jag retar mig på människors oförstående och oförmåga att tänka efter VARFÖR. 

Nåväl, det lugnande beskedet då? I Aftonbladet. Jo, där kan en läsa att Mc Donald’s inte kommer att minska pommes-portionerna eller höja priset på nämnda potatis. Puh! Vilken tur. Vad hade hänt annars?

Ha en fin söndag önskar en sömnlös funderare.

Lördagsfunderingar

Lördag morgon väcks jag av solen. Så snart jag lyfter huvudet från kudden är det en liten propeller som går i gång precis intill mitt ansikte. En pälsklädd liten svans går runt runt i en imponerande hastighet. Glädjen över att få stiga upp är obeskrivlig, och vi smyger ut ur sovrummet för att inte väcka J som behöver sova ut.

Tidiga och ensamma morgnar är bland det bästa jag vet. Det spelar inte så stor roll var jag befinner mig, jag uppskattar ensamheten en liten stund innan dagen börjar på riktigt. Nu har jag ju sällskap av lilla lånehunden, men så snart hon kissat och fått lite mat somnar hon nöjt om. Promenaden kan vänta i dag. Det är ju trots allt lördag.

Mitt lilla kök är en trygg plats. Där sitter jag vid köksbordet från sextiotalet och dricker mitt kaffe vid Perstorpsskivan, den lite nötta och slitna. Kaffet får mig att långsamt vakna till.

I kaffeburken ligger en liten sked av trä, som jag använder var morgon jag skopar upp mitt kaffe. Skeden är liten och handgjord. En gång har träet i den var ett träd som växt tills det höggs ned. Nu är en del av det en liten sked som lever vidare. I en vas står ringblommor från trädgården och på väggen tickar klockan fram tiden, en sekund i taget. Det går långsamt, precis som jag vill ha det.

Stora F har gjort min lilla sked, som jag älskar. J
ag älskar Stora F också!

Och ändå går tiden så fort. När jag tittar ut över gården ser jag den gamla lekplatsen som nu är (o)gräsbevuxen. Gungor och rutschkana har tagits bort på grund av EU-direktiv. Staketet likaså. Det känns lite vemodigt att se den tomma ytan, där mina barn för ungefär tjugofem år sedan lekte, grävde och åt sand.

Solen skiner och det ser ut att bli en fin höstdag. Min hosta är efter fyra veckor på tillbakagång och jag känner mig sliten efter en hemsk förkylning. Den här helgen ska jag vila mig. Gå ut med lilla lånehunden. Fika och sitta ute. Umgås med sambon. Äta gott.

Bananflugorna vimsar omkring en skål tomater. De är färre än i går. Eller... lika många men de flesta ligger döda i en skål med saft, rödvin, honung och diskmedel som jag försåtligt ställde fram igår kväll. Jag är bananflugornas fiende nummer ett, det kan båda mina barn intyga.

Ha en fin lördag alla!

Har du nån hobby?

En hobby. Används det ordet längre? Det låter lite sjuttiotal när jag säger det högt för mig själv. Lite gammaldags på nåt sätt. Kanske beroende på att tiderna har förändrats. I dag är det inte lika stor skillnad mellan arbete och fritid, är min analys. Det är mer självklart att alla människor ska ha ett liv där deras intressen ingår, utan att anses som lyx. Vi ”förverkligar” oss själva...

När jag som barn hade brevvänner, skulle man ange vilka hobbies man hade. Mina var så klart ”hästar, hundar, böcker, kompisar och att pennfajtas”. Jo, för då skrev man brev med penna på vanligt papper. Eller, om man hade råd, på fint brevpapper med svagt tryck av hästar som galopperade mot nån solnedgång. Jag hade typ tio brevvänner och minns, konstigt nog, namnet på flera av dem trots att vi aldrig träffades. Ylva i Kolbäck, Merja i Helsingfors och Wellington i Kenya nånstans. 

Numera är mina hobbies ungefär desamma med några tillägg. Fast jag skriver inte så många brev längre. Men vykort skickar jag faktiskt. Dessutom kan jag lägga till matlagning, trädgårdsarbete och resor på min intresselista. 

Ofta får jag nästan be om ursäkt för att jag är så intresserad av matlagning. Kommentaren ”Ja dig vågar man ju inte bjuda hem på middag” har jag hört mer än en gång. Jag kan både förstå det och samtidigt inte. Jag råkar tycka att det är galet kul att laga mat, sätta ihop smaker, experimentera med nya ingredienser, handla nya oljor och för mig okända grönsaker. Jag kräver dock inte att andra ska göra det.

När jag och J var i Frankrike i somras köpte vi några spännande flaskor med Creme de balsamique. Tror jag att det stavas. Jättegoda smaker i plastflaskor, att droppa över exempelvis sallader eller glass. Den med koriandersmak har vi använt till tomatsallad när vi lagar indiskt, den med tonkaböna har vi haft till god chokladglass. 

Om fyra veckor åker jag och yngsta dottern, lilla B, till London. Då ska vi äta på spännande ställen. Vi har fått tips av @scandelights (hittas på Instagram) om en indisk restaurang som heter Dishoom. Sedan blir det ett besök i Chinatown för att pröva Dimsum och annan ”riktig” kinamat.

För er som planerar en londonresa snart kan jag också tipsa om Proseccohouse där jag var i februari, förra gången jag var i London. Mycket trevligt ställe med intresserad personal och gott bubbel med variation på både smaker och priser. Note to self: dra inte i röda snöret på toaletten. Det är ett larm. (Jag tänker inte avslöja VEM som drog i det). 

Nu ska jag dricka ur mitt kaffe och fixa i för dagens Pride-tåg. Jag ska gå i ledet i avdelningen ”Stolta föräldrar”. Jag får alltid en tår i ögat och en klump i magen när jag går där. En klump av kärlek mellan alla oss som vill väl och verkar för det. Mer älsk och mindre hat. 

Sommarläsning

Det känns som om semestern redan har börjat, fast jag har nästan en vecka kvar att jobba. Den senaste tidens sol och värme har letat sig in i mitt innersta inre, och satt sina spår. När jag kommer hem efter jobbet är jag i trädgården och grejar, borta på kolonilotten och vattnar och rensar och när jag kommer hem tänder vi grillen. Låter inte det som semester så vet inte jag?

Och så är det ju det där med fotbollen. I vår familj är det alltid fotboll året om, men när det är VM känns det som om det finns fler än 24 timmar om dygnet för då är det fotboll exakt hela tiden. Verkligen heeela tiden. De som känner mig vet att jag avskyr att fotboll och annan sport tar så mycket tid från annat. Eller, snarare TV-tittandet. För den som är intresserad är det säkert svårt att förstå, men jag håller på Schweiz eller vilka det nu är som Sverige spelar mot härnäst. För om Sverige åker ut ur VM blir det inte lika mycket tjat om fotboll heeela tiden.

Sån är jag. Helt ok med fotboll nån gång men när det tar all fokus i världen blir jag lite irriterad.

Så... vad gör jag istället? Jo läser. Det gör jag iofs hela året men mer intensivt när i stort sett alla andra ser på TV. Jag tänkte därför dela med mig av några boktips till er som eventuellt har en stund över att läsa eller som får det efter VM.

Första boken jag vill tipsa er om är "Den stora utställningen" av Marie Hermansson. En spännande bok som har avstamp i verkligheten men som säkert som ögat innehåller en hel del spekulation och fiktion. Berättelsen utspelar sig i Göteborg på 1920-talet då den stora Jubileumsutställningen ägde rum. Många människors öden vävs samman i boken och i centrum för handlingen står Albert Einstein.

Normalt sett tycker jag ofta att böcker som är baserade på en sann historia ofta är lite trista, baserat på min egen erfarenhet av dessa. Men Hermansson har ett sätt att berätta som jag rycks med av och hennes karaktärsbeskrivningar gör att boken blir levande och jag blir intresserad av att ta reda på mer om Einstein. Läs den! Finns även att låna som E-bok på biblioteken och säkert också som ljudbok.

För dig som gillar deckare kan jag tipsa om Malin Persson Giolitos serie om Sofia Weber. Hon skriver på ett bra sätt och jag gillar när hon i förbifarten driver lite med den kände kriminologen i TV, som uttalar sig om allt möjligt när det gäller brott. Leif GW är ju Malin PGs pappa och hon nämner ofta honom i sina böcker, på ett lite ironiskt men kärleksfullt sätt. "Bara ett barn" är tänkvärd läsning, som ändå inte känns allt för djuplodande i hängmattan. Det är ju ändå semester!

"1793" av Niklas Natt och Dag för den som har stark mage. Författaren förskönar inte Stockholms miljöbeskrivningar vid 1700-talets slut. Det är detaljerade beskrivningar av stanken och misären och trots att jag inte är särskilt lätt-äcklad fick jag lägga från mig boken när jag åt. För dig som besöker Stockholm i sommar är den ett måste. Gamla stan är trevligare numera tack och lov. Mitt favoritcafé ligger längst bort i stadsdelen vid Järntorget. På en hörna hittar du Sundbergs café som flyttades till denna plats för 300 år sen eller mer, från sitt tidigare läge (ungefär där Åhléns ligger i dag). Väl värt ett besök.

Du som har bestämt dig för att skippa rosévinet och det grillade i sommar, kan ha nytta och glädje av "Food pharmacy - kokboken" av Mia Clase och Lina Nertby Aurell. Inte en bok med pekpinnar och förbud utan en positiv anda där du, förutom roliga läsning, får tips på bra mat som är snäll mot din mage. Jag har testat flera av recepten och är mycket positiv till detta. Jättegoda raw-godisbitar som innehåller bra choklad och goda nötter. rekommenderas för alla som vill ändra sin livsstil och framför allt sin mat-stil.

Ja, det var tipsen just nu! Kanske kommer det fler, man vet aldrig!

Ge mig tålamod men gör det fort!

Tålamod är något vi ofta talar om hemma, jag och sambon J. Han uttrycker sig rätt väl på klingande göteborgska när han konstaterar att hans tålamod är röööötet. Hur mycket jag än tycker om min sambo och hans egenskaper kan jag hålla med. Hans tålamod är ofta på nollpunkten innan han ens har börjat med ett projekt. Det finns några minnesvärda stunder i vårt gemensamma liv...

Det finns en garderob i vårt hem som nästan orsakade Js allt för tidiga död. PAX heter den och om du saknar tålamod ska du inte ge dig på att bygga en sådan. J har i och för sig byggt två till efter denna första fadäs, men han minns själv den första med rysningar. Jag också.

Just att bygga saker gör J smått galen av frustration, mest för att han TROR att han inte kan så bra. I slutändan blir det ju alltid bra och hyllor m.m. sitter extremt rakt och vinkelrätt på våra väggar. Han är händigare än han själv tror.

Själv har jag ett stort tålamod på jobbet. Hemma skulle J säga att det är mindre och det är säkert sant. Det finns en berömd pizzadeg i vårt liv som han minns med förtjusning. Den fastnade på bänkskivan i köket och jag ville ilsket kasta ut den i trädgården, vilket jag inte fick. Detta minns J gärna som en av de otaliga gånger jag tappat tålamodet, enligt honom, hahaha! Fast det blev pizza till slut.

I jobbet är jag tålmodig intill gränsen för dumhet. Det måste man vara som lärare. Jag kan ta mycket, till och med elever som kastar ett prov i golvet och skriker att det är en fitt-skola och att allt är värdelöst, när hen känner sig misslyckad. Då gäller det att ha tålamod och se situationen som den är. Det är ju inte MIG eleven kallar för fula ord, även om skolan kanske råkade lite illa ut där.

Jag kan också ha oändligt tålamod med elever som inte förstår en uppgift, och förklara om och om igen. Det är ju faktiskt inte eleven som fattar dåligt utan jag som förklarar dåligt om hen inte förstår. Förutsatt att hen lyssnar så klart. Fast även då eleven inte lyssnar försöker jag ha tålamod. Det finns ju oftast en anledning till att eleven inte lyssnar.

Men det finns situationer på jobbet när även jag har svårt att hålla mig lugn. När elever eller vårdnadshavare anklagar mig för att vara orättvis - då har jag svårt att hålla mig. Eller när jag blir utskälld för att kraven i en kurs är för höga. Sådant som inte är mitt fel eller mitt jävla ansvarsområde. Då kokar det inom mig. Men jag håller det inom mig.

Nu är det snart sommar och på semestern tänker jag tanka upp tålamod igen. Det behövs inför kommande läsår, det vet jag.

Något annat som är tålamodsprövande är att tillverka kavlade småkakor. Om degen inte släpper från underlaget (ja, där hade vi det igen). I Gdansk köpte jag en jättefin liten blommönstrad kavel av en gatuförsäljare. Hon hade en massa grejer från Wooden corner och som vanligt önskar jag att jag hade köpt fler. Jag köpte även två kakstämplar; en med en chiahuahua och en med en katt. Den sistnämnda fick mamma.

Här kommer ett recept på en ganska lättkavlad deg som blir jättefin att ta ut mönster på. Jag vet att ICA hemma har haft en hjärtmönstrad kavel som är fin och att webb-shopar säljer liknande om du klickar HÄR eller HÄR.

Mönstrade kex (går så klart att baka dem helt släta också!)

250 g vetemjöl

125 g kallt smör

100 g strösocker

En nypa salt

1 ägg

1 tsk vaniljsocker ELLER 1 tsk kanel ELLER 2 tsk kakao

(smaktillsatsen är lite svår att ange, då det inte fanns några mått på den i originalreceptet från Wooden Corner. Pröva er fram. Lättare att lägga till lite i taget tills en är nöjd.)

Blanda de torra ingredienserna. Hacka smöret i bitar och knåda in det och ägget i mjölblandningen.

Forma degen till en liten bulle och slå in den i plastfolie. Låt vila i kylen en timme tills den är fast och fin.

Kavla ut degen med en vanlig kavel, så att den är ca 4 mm tjock. Mjöla lätt över degens yta och rulla sedan mönsterkaveln över i ett drag så att det blir ett vackert blommönster eller vad du nu har för kavel. Det kan funka med en kruskavel också tänker jag.

Ta sedan ut kakor med mått – jag använde runda. Kakstämpeln använde jag på slät deg så klart.

Förvara gärna kakorna svalt en kvart före bakning, så håller sig mönstret bäst. Inte nödvändigt dock.

Baka i 200 graders värme mitt i ugnen i två minuter. Sänk sedan värmen till 180 grader och baka ytterligare 8 – 10 minuter. Håll koll så att kakorna inte blir brända. Kanterna ska dock bli lite guldbruna för bästa mönstereffekt.

Förvara kakorna i en burk med tätt lock så håller de bäst.

Matsäck i min magsäck

Jag sitter på tåget mot min födelsestad. Tågresor som tar fyra och en halv timme kräver matsäck som helst ska vara lätt-äten utan spill och kladd, inte lukta illa för medresenärerna och gå att bära med sig utan att den välter eller rinner ut i väskan.

Alltså går kebab bort liksom dansk ost och grönkålssoppa. Köttbullar av halvfabrikat luktar fis och chips är inte nyttigt och prasslar enormt. ja inte chipsen, utan påsen. Vilket i-landsproblem!

När stora F och lilla B var små åkte vi tåg flera gånger om året. Då hade vi med den illaluktande bulldoggen Bullen, så om maten luktade lite fis var det inget att bry sig om. Hunden fes alltid värre.

Huvudnumret på resan var dock alltid matsäcken. Smörgåsar, kalla pannkakor med fyllning, wraps, fruktsallad i små burkar, russinpaket... Uppfinningsrikedomen var stor för att slå ihjäl en del av den långa resan. Lite spill, toabesök, spännande frågor (typ; Får jag ta av mig naken i tågvagnen?) och kortintervjuer av konduktören (Lilla B, alltid lilla B) gjorde att tiden ändå gick ganska fort.

Matsäck... Som barn fascinerades jag av sagor där de hade med matsäck - fråga mig inte varför! Sagan om de två barnen som firade Första maj på en husvind, då det var så dåligt väder att de inte kunde maja ute. Bilderna av Ilon Wikland frestade.

Nalle Lufs av Gösta Knutsson som hade glasspinnar med sig och inte kunde förstå var all mjölk kom ifrån när han kommit fram. Jag tyckte att min egen mamma var världens smartaste när hon tog med glass till stranden i en termos! Åh så imponerad jag var av hennes visdom!

Sagan om Lotta på Bråkmakargatan som limmar prickig korv på tågfönstren är fantastisk och jag är fortfarande sugen på att göra det, bara för att se vad som händer...

Men men...  i magen skvalpar nu en tonfisksallad och iskaffe. Vad brukar ni ha med som matsäck på resor?

Mer tryffel

Efter helgen i Stockholm har vi snöat in på tryffel. Denna krydda/svamp som är så dyr att inte många kan äta den hyvlad över maten utan får hålla sig till tryffelolja eller inlagd tryffel i småbitar, på burk. Ersättning som funkar för oss i alla fall.

Tryffel är oftast något man älskar eller avskyr. Lite som koriander. Tryffelns speciella smak gör att den inte bör överdoseras. Min kära kusin Vitamin som är en riktig matkonstnär tycker inte om tryffel, vilket förvånar mig lite. Men så där är det. Pröva själv och ta ställning. Det viktiga är som jag skrev, att inte överdosera.

Här tryffelsmör ur tidningen, med ryggbiff och fänkålssallad. 

I helgen som gick gjorde jag ett tryffelsmör till den stekta lammrostbiffen. Receptet hittade jag i Elle Mat&Vin nr 3 2018. Jag modifierade receptet lite då det skulle vara champagne-vinäger i smöret, och min var slut. Jag tog två msk Prosecco och två msk vitvinsvinäger istället vilket gick alldeles utmärkt. Dessutom tog jag tryffelflagor på burk istället för olja.

Tryffelsmör 

150 g smör
2 schalottenlökar
4 msk champagnevinäger
1 tsk tryffelolja
1 tsk rosmarin
1 tsk flingsalt
1 tsk nymald svartpeppar

Finhacka schalottenlöken och småkoka den i champagnevinägern tills denna kokat in. Lägg det rumsvarma smöret hos löken och blanda ihop dem  med tryffelolja, rosmarin, salt och peppar. Lägg smöret på en bit plastfolie och rulla ihop till en "korv". Lägg i frysen en stund så att det blir hårt. Skär fina skivor och lägg på lamm eller nötkött som du grillat. Supersmarrigt!

Un poco - en upplevelse

April har passerat sin mitt och våren är här, om än fortfarande ganska kylslagen. Vintern har varit snöfattig här i södra Sverige men ack så kall och slitsam. Människor är liksom genomfrusna in i märgen och upptinandet går långsamt. Längtan efter solen och värmen som går in "på riktigt" är så stor att längtet nästan inte ryms i våra hjärtan.

Mars månad var en månad då jag var mer borta än hemma kändes det som. Restaurangbesöken var många och jag bodde på hotell i Stockholm en helg. En annan helg bodde jag hos mamma, vilket är lika bra som vilket hotell som helst. Bättre.

Helgen i Stockholm skulle vi ha spenderat med vänner från Ystad, de eminenta Mårtenssons med bloggen Mårtenssons kök. Tyvärr fick de förhinder, men vi åkte ändå. Saknaden var stor men vi hade ändå några bra stunder i hufvudstaden. Jag vill gärna tipsa om en restaurang som vi besökte för första gången, men inte sista.

Un Poco ligger på Karlavägen 28 i Stockholm, och har italiensk inriktning. Jag hade hört talas om deras berömda tryffelmakaroner och bestämde mig för att pröva dem. Denna rätt fanns som ett av inslagen på restaurangens avsmakningsmenyer, så en sådan fick det bli. Min sambo, J, beställde en likadan meny. Det fick bli den lilla, och tur var väl det för vi åt oss proppmätta.

Från första stund blev vi oerhört väl mottagna av personalen. Menyn presenterades och dryck föreslogs. Vi var förväntansfulla, vilket alltid kan orsaka besvikelse när det gäller uppfyllelsen. Men vi behövde inte vara oroliga. In kom rätt efter rätt, och aldrig har det väl känts så rätt! Små konstverk av mat bars in, med en muntlig presentation som höjde förväntningarna. Tonfisk som sotats varsamt serverades med yuzu, jalpeno och tryffelvinägrett. Burrata som smekte våra gommar till stor lycka med sina sockerstekta tomater till. Tryffelrisotto med sparris och en gammal parmesan som lyfte oss till Nirvana, snudd på. Så de stuvade makaronerna som var al dente intill perfektion.

Ravioli mezzaluna med ricotta, brynt salviasmör och mandel

Det absolut godaste på hela menyn var dock en ricottafylld ravioli mezzaluna med brynt salviasmör och en krossad mandelkaka ovanpå. Alltså, det var en religiös upplevelse - jag lovar!

Jag orkar inte beskriva allt annat vi åt, men efter all mat petade jag ner en kula mycket syrlig citronsorbet, lite Limoncello för matsmältningens skull (bland annat) medan sambon intog kaffe och Grappa. Vinet var perfekt till maten, brödet färskt och nybakat, smöret nyvispat...

Jag fattar inte att man kan äta så bra mat till så bra pris!!! Vi vacklade därifrån så nöjda att vi mest småflinade hela vägen till hotellet, under suckar och stönanden då vi anropade herren en och annan gång, fast vi normalt sett inte är så religiösa av oss. (Typ: herreguuuud så gott!)

Beställ bord på Un Poco om ni är i Stockholm. Annars missar ni något på riktigt.

Och Mårtenssons - nästa gång åker vi dit med er! <3 <3 <3

P.S. Vi var på Eataly ett par gånger också, men det får bli ett annat inlägg... D.S.

Iskallt efter vår i London

Det blåser kallt ute. Kvällstidningsrubrikerna slåss om bästa formuleringen av hur svinigt kallt det är. Chock-kylan, iskylan och allt vad de hittar på. Men visst kom det lite som en chock, efter en relativt mild vinter!

Förrförra veckan var jag i London med en mycket god vän, och där i parken nära hotellet blommade krokusar!Vi satt på uteservering i Soho och drack kaffe och öl i elva plusgrader. Med jackorna uppknäppta. Men tji fick vi! Den våren kom och vände på klacken!

God mat åt vi förstås i London, och goda drycker likaså. Ett hett tips är att besöka Prosecco house på Themsens södra sida, nära Towern. Adressen är 1 Crown Square och var lite knepigt att hitta med hjälp av Google maps. Men men.. vi gav oss inte så lätt, och till sist var vi där.

Engelsk humor

Många goda drycker fanns att välja på och jag och Liverpoolaren smakade varsin sort. Goda båda två men väldigt olika till sin karaktär. Väl värt ett besök men - dra inte i det röda snöret till vänster om toa-stolen. Då går larmet, hihi!

Vi var även på Harry Potter World en bit från Watford. För den inbitne HP-film-älskaren var detta ett magi-Mecka som inte gick av för hackor. Även vanliga mugglare får ut en del av ett besök där, så misströsta ej om ni har barn som är fanatiska men era egna känslor för trolleri är ljumma. Ni kommer att glädjas åt era barns ögon, som likt våra, kommer att tindra! Trollstavar och andra bra-att-ha-grejer kan inköpas för ganska mycket pengar, men vi prövade även Honey-beer och varsin burgare. Burgaren vann den matchen, men kul att provsmaka denna sliskiga och söta dryck!

Här blir man serverad oavsett storlek, hihi!

Trots att vi bara var i London i drygt två och en halv dag, hann vi med massor utan att stressa. Hemligheten är nog att resa med nån som vill ungefär samma sak som du själv. Vi hade jättekul och åt på Jamie Olivers restaurang i Covent Garden, lite fish and chips på en pub, kanske några pints öl och glas bubbel här och var och som tidigare nämnt riktigt bra kaffe serverat av en svensk servitris.

Väl hemma mötte griskylan och nu sitter jag här och bloggar med kalla fingrar. Hur jag än gör blir jag inte varm. Det får bli en kopp ört-te innan sängdags och sedan varmt täcke och en värmedyna. Det är fullmåne så sömnen blir väl därefter... Aaaoooooooooo!

Rökt ankbröst på äpplesallad med kanel

Igår hade jag lilla B på besök. Vi hade fin kvalitetstid tillsammans och började med kaffe och semla.

Sedan lagade jag en förrätt som jag tänkte dela med mig av. Ankbröst, rökt och inköpt på Urban deli i Stockholm. Äpplesallad kryddad med kanel och lite annat mums. Enkelt och otroligt gott!

Klicka HÄR så hittar du receptet. Ät, njut och ha en fin lördag!

Fredagskakor utan ugn

Så har då jag, sent omsider, prövat att göra raw-bollar som ska vara lite nyttigare godis än bollar med choklad, smör och annat som gör en människa lycklig. Åtminstone för stunden.

För en tid sedan trillade det in en bok genom mitt brevinkast, utan att jag riktigt vet varifrån den kom. Troligen har jag vunnit den i en utlottning, men jag minns inte riktigt var jag tävlat om den i så fall. Nåväl. En trevlig bok som heter "Chokladbollar" och är skriven av Mia Öhrn och med förföriska bilder av Ulrika Pousette.

Bollarna som jag först testade att göra var superenkla och snabblagade. Jag har tidigare smakat raw-bollar och kan inte säga att jag tyckt särskilt mycket om dem. Ibland lite gryniga, beska eller så har de mest smakat dadlar (vilket jag inte är överdrivet förtjust i). Men dessa är goda, lagom söta och, då jag gjorde dem små, alldeles lagom för en munsbit. Och ni vet ju vad man säger: Är de små får man ta två!

Jag valde bort pistaschemandlar och rullade bollarna i kokos istället. Du kan också blanda i lite lakritspulvet i smeten om du är lagd åt det hållet. Variationen är oändlig. Och du - köp dadlar av god kvalitet.

Rawbollar med pistaschmandlar

Ca 20 bollar

175 g goda torkade dadlar
200 g cashewnötter (jag tog saltade)
3 msk kakao
3,5 msk kokosolja
1 tsk vaniljpulver (inte vaniljsocker)

1,5 dl kokos eller hackade nötter att rulla bollarna i

Kärna ur dadlarna och mixa alla ingredienser så att smeten blir ganska slät. Låt gärna stelna lite i kylen så blir bollarna lättare att rulla sedan.

Forma smeten till bollar i den storlek du gillar. Rulla dem i valfri topping och förvara i kylskåp.

Enligt boken håller bollarna i ca tre veckor, men jag skulle bli förvånad om de inte är slut innan dess. Happy Friday på er!