måndag 14 januari 2013

Känslan av att inte räcka till...

Ibland finns det stunder då jag känner att jag inte räcker till. Hur jag än gör och hur jag än försöker är det inte nog. Jag vränger ut och in på mig själv och försöker finnas där på alla sätt och vis, men känner ändå mig otillräcklig.  Både privat och på jobbet. Känner ni igen det?

Läraryrket är härligt givande när det fungerar och lika tröstlöst när det inte riktigt flyter. Dagarna rusar på med massor av undervisning och inte minst administrativa uppgifter som tar allt mer tid. I dag var en sådan dag, då lektionerna var sex hela klocktimmar, rasten gick åt till att ringa, jag sprang mellan klassrum och undervisning och kopieringsrum och arbetsrum. När sista lektionspasset var över stod jag där och svajade som bara en trött liten fröken kan svaja. Jag var övertygad om att min dag var till ända och att jag skulle falla död ner till marken av utmattning...

Då, vid dörren stod en elev som dröjt sig kvar efter religionslektionens prat om gudar, myter, riter, livet och döden. Eleven ifråga har varit lite skör en tid efter en mycket tråkig och svår händelse och vi har pratat lite försiktigt om detta. Jag har känt att det varit svårt att fråga eftersom det är en elev med mycket integritet och som inte alltid pratar vitt och brett om saker och ting. Just i detta har jag känt mig så otillräcklig. Jag har inte tyckt att jag räckt till i våra samtal, inte haft kunskap nog om vad jag skulle säga. Det rätta orden liksom. Vad säger man till en ung människa i sorg? En väldigt fin person som man känner men ändå inte.

Jag försökte lyssna in eleven, vänta på elevens berättelse, men också säga vad jag tror, tänker och tycker. Som tröst. Som stöd. Som kännande medmänniska, hur taffligt det än kan vara. Inte för mycket men inte för litet. Där och då, i dag så kände jag ändå det där. Att jag inte räckte till eller visste hur jag skulle stötta. Jag kände mig liten och okunnig. Då kom det. Ett svagt leende i all ledsenheten och sorgen. Eleven sista ord för dagen var: "Tack! Du är ett sånt bra stöd för mig."

Eleven gick och jag stod kvar. Ögonen fyllda till brädden av tårar, gråtmild som jag är. Hjärtat fullt av tacksamhet över att få ha det arbete jag har. Mitt hjärta sjöng av lättnad över att det ändå fanns något jag kunde hjälpa till med. Min osäkerhet kanske inte gjorde så mycket? Kanske räcker det att finnas där, att lyssna och att verkligen visa att man bryr sig. Inte bara säga att man gör det utan att visa det genom att ge av sin tid. Då krävs det inte att man kommer med lösningar. En varm kram eller en klapp på axeln räcker långt.

8 kommentarer:

  1. Underbart vilken lycka att ha en fröken som dig: ) du är bäst vilken underbar komplimang du fick. Sug åt dig likt en kantarell i september kramar Sofia

    SvaraRadera
  2. Ja men du finns där och det räcker så långt. Längre än du anar. Du finns där och du lyssnar och det är det allra viktigaste av allt. Det viktigaste är känslan du förmedlar och din blick i dina ögon. Det talar om vem du är och då behövs inte alla ord. Det är såna som dig som gör skillnad i världen och tillför det goda. Den eleven kommer aldrig att glömma dig för du har gjort skillnad och hjälpt.

    Svårt att räcka till känner vi nog alla. Men vi gör så gott vi kan. Och du gör det och du ger och gör mer än många andra. För det är så du är. Du har ett varmt hjärta och vill väl. Du är en person som är fylld av känslor och det tar på krafterna det också. Även fast det samtidigt är en bra sak att vara. Men du måste få vila du också och hämta kraft. Jag önskar att du kunde få göra det ordentligt.

    Kram

    SvaraRadera
  3. Ser att du precis skrivit en kommentar hos mig. Fina du. Det kanske fanns en mening med att jag skrev det inlägget fast jag inte själv hade de känslorna ikväll...

    Kram!

    SvaraRadera
  4. Vilken ära att få uppleva något sådant som du gjorde, vilken lycka för din elev att ha någon som du som lyssnar och tar sig tid. Det är verkligen sådana människor som behövs inom både läraryrket och andra jobb som rör människor!

    Kramar till dej!

    SvaraRadera
  5. Du är fin du Erika. Minns en lärarinna jag hade som tog sig tid till oss elever... kan tänka på henne än idag så visst är det något speciellt med lärare som bryr sig lite extra. Och det räcker gott att bara finnas till och lyssna, det finns en mening med varför vi har fått två öron och endast en mun :)

    Tror många av oss känner igen sig i det där med att inte räcka till... från och till kan det vara så, stor kram till dig!

    SvaraRadera
  6. Att lyssna och att finnas där och bry sig är guld värt. Och det kan betyda så mycket för den andra, mer än man själv förstår! Kram!

    SvaraRadera
  7. Vilken lycka!! Jag tror, eller jag vet förresten, att DU är en väldigt, väldigt bra lärare, medmänniska, mamma, kompis... känslan av att inte räcka till, den finns nog hos alla, åtminstone hos dom som har den förmågan att bry sig om. Många gånger räcker det att bara lyssna, att finnas just där, just då.

    Massor med kramar till DIG!!
    Lisa

    SvaraRadera