tisdag 15 maj 2012

På gatan där jag bor...

Senaste tiden har jag lyssnat en del på Laleh och JAG VET att jag är hopplöst sen med det mesta när det gäller musik. Lilla B har stenkoll och jag vet aldrig nåt om nån som sjunger längre. Lilla B kan ALLA texter utantill (utom möjligen gamla psalmer) och vet alltid vem det är som gjort låten i original osv. Att börja lyssna på Laleh NU är förmodligen stenålderspoäng, men det struntar jag i. Sent ska syndar'n vakna.
Bild: www.scandipop.co.uk

Låten På gatan där jag bor, väckte en massa tankar hos mig. Tankar på var jag har valt att bo. Jag bor i en trerumslägenhet sedan 1988. I denna lägenhet har jag upplevt glädje och sorg, stort och smått, gammalt och nytt. När jag flyttade in var jag gravid med stora F, som föddes sju månader senare. Fyra år senare kom lilla B och ytterligare sex år senare blev jag ensam med mina barn, när deras pappa gick bort. 2001 träffade jag J som sedan dess hängt i och trots allt inte tröttnat på mig. Åtminstone inte mer än att han fortfarande dyker upp regelbundet, särbo som vi är.

Innan vi flyttade in hade det bott ett par i lägenheten, som flyttade ut när husen totalrenoverades och blev bostadsrätter. Jag blev med trädgård i ett nafs och fick rätt att tapetsera och greja inomhus utan någon husvärd som hade synpunkter på mina val. Sedan inflytt har jag tapetserat om köket fyra gånger. Vardagsrummet bara två men hallen tre. Jag har låtit bygga en trappa ner till ett källarrum som jag har som sovrum ibland. En uteplats med trägolv har kommit till och jag har renoverat badrummet till viss del alldeles själv.

Barnen har växt upp här. De har blivit så stora från att ha varit så små. I den här lägenheten har de tagit sina första steg. De har ätit sitt första mål mat och badat sitt första karbad. I köket har de bakat sina första bullar och på gården har de gungat första gången. I trädgården har de badat i plaskbassäng och här dränkte lilla B nyckelpigor. Stora F satte upp en skylt på gården där det stod "myrväg" för att ingen skulle trampa på myrorna som pilade tvärs över gårdens asfalterade gång. Lilla B rymde till grannen så att jag närapå fick hjärtfel när jag inte kunde hitta henne. I trädgården ligger några hamstrar, en undulat och vår första hund Bullen begravda (hunden är kremerad, ja). Vi har skördat våra första hemodlade potatisar här och plockat bort gröna larver ur broccolin. Här har jag läst sagor och baddat febriga pannor. Gråtit, skrattat och sovit.

Vårt hem är på väg att bli mitt hem. Lilla B tar studenten om två veckor ungefär, och sedan flyttar hon till Månstad för att jobba över sommaren. Jag är så glad för hennes skull. Vad hon ska göra efter sommaren är oklart. Kanske flyttar hon hem ett tag, kanske inte. Stora F bor i Hallsberg och pluggar där. Och jag blir kvar i lägenheten. Allt är som det ska. I en liten vrå i mitt mammahjärta kniper en liten tång om en öm nerv. Det gör lite ont att mina tjejer lämnar mig. Rent fysiskt lämnar de mig. Samtidigt är jag så glad att de är självständiga och vill flytta. Inte vill jag ha en vuxen unge hemma som inte vill ta ansvar eller klara sig själv. Det vore illa.
Stora F och lilla B
Det stundar nya tider när ens barn flyttar ut. Så skönt att slippa tjata om smulor på köksbänken, hårstrån i badkaret, disk i sovrummet, smutstvätt på golvet... Och ändå. Ändå tror jag att jag kommer att sakna det lite. Vissa stunder. Andra stunder kommer jag att njuta av ensamheten, för det är ju skönt att få egen tid också. Men det går inte att komma ifrån att en ny tid kommer. Blandat med saknaden efter barnen bär jag en stolthet. Jag är så stolt över mina två barn som tagit sig igenom så många skolår och blivit två så fina människor. Starka, stolta tjejer med rak rygg och bra värderingar.

Tack, tjejer, för att ni alltid gör mig så stolt och glad över att ni finns! Kärlek!

P.S. Lilla B - jag vet att det är Lena PH som har skrivit På gatan där jag bor... D.S.





22 kommentarer:

  1. Precis så är det, det kniper i hjärteroten när ungarna flyger ut.
    Så underbart fint du skriver och beskriver.
    Puss och kram, S

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack käraste S! Kramar tillbaka! Tur att vi har varandra!

      Radera
  2. Fast jag hade helst sett att du inte lyssnade på Laleh alls, för hon måste vara Sveriges tråkigaste artist idag!

    Men fint inlägg. Jag kommer ju sakna dig med, även om vår relation får en ny innerbörd nu när jag flyttar. Tänk vad trevligt vi ska ha när du hälsar på mig i mitt första egna hem!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Laleh är trist - jag gillar hennes sätt att sjunga och hennes låtar.

      Jag kommer och hälsar på dig ofta om du lagar korv stroganoff! Puss mitt <3

      Radera
    2. Föressten dränkte jag myror med!

      Radera
    3. Blir själv nostalgisk när jag hör din berättelse - så mycket av det som finns även i mitt liv. Nu är det ca 17 år sen barnen flyttade hemifrån men det blev en rolig nystart för mig på många sett. Ta vara på det positiva!
      Kram bp

      Radera
    4. Ja, det gjorde du lilla hemska B! Du var ett mördarbarn!!!

      Radera
  3. Åhhh vad jag ÄLSKAR din blogg kära bloggvän du är en otroligt duktig författare : ) Kan du inte publicera en roman eller en deckare eller en kokbok då skulle jag köpa den i ett direkt. Förstår att du känner alla känslor på en och samma gång nu när även "lilltjejen" tar steget utanför boet. Vilken underbar mamma de har heja mamma kram Sofia

    SvaraRadera
  4. Det måste verkligen vara med blandade känslor man ser barnen ett efter ett flytta.

    SvaraRadera
  5. Jag älskar att läsa dina underbara inlägg. Jag tror inte jag kan nämna en enda annan blogg med dessa milslånga inlägg som jag ens skulle titta åt, men dina kan jag inte sluta läsa. Jag som inte ens känner dig.
    Du skriver såå bra!
    Jag kan inte föreställa mig den otroliga saknaden när mina barn blir stora och ska flytta. Det är nåt som jag kan gå och grubbla på, men det är ju samtidigt som du skriver en stor stolthet man måste känna över att de klarat första delen av livet!
    Dessutom har jag oxå precis fått upp öronen för Laleh, så då har jag väl samlat mina första stenålderspoäng ;)
    Kram till dig

    SvaraRadera
  6. Åh kära du..Du vet hur livet är...Jag önskar att Sverige inte var så avlångt och att tiden var längre. Då skulle jag frågat dig om vi kanske skulle ta en kopp kaffe eller så och prata om allt det där som finns. Då skulle jag le mot dig och säga Hej du! :)

    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vad vi skulle ha mycket att prata om du och jag! Men vem vet - jag har rest genom Sverige förut och landat längst i norr. Em vacker dag står jag där med en påse bullar och då får du sätta på kaffet! Kramar!

      Radera
  7. Starkt och fint inlägg, känslosamt och med karaktär! Jag kunde nästan se ert liv i en film flykta förbi när jag läste det du skrev! Jag har känt precis likadant. Självklart ska barnen flytta och bli sina egna, det känns verkligen i hela huset när de är mogna att bilda eget. Men samtidigt, en era i livet försvinner och det skrämmer skiten ur mig!!!! Men sådant är livet, bara att gilla läget och flyta med.

    Stöööörsta kraaaaaaaaaamizen aka

    SvaraRadera
  8. Kan inte ens föreställa mig när kidsen inte bor hemma längre... tycker också du skriver fint!
    Njut av att vara vid kolonin, kram!

    SvaraRadera
  9. Katarina Möllertisdag, 15 maj, 2012

    Dina flickor har även världens finaste pappa C som sitter på ett moln och tittar ner (mellan fönsterputsningarna ;-)

    Kommer aldrig att glömma honom.

    Och J är sådan fin man för dig också.

    Kram
    Katarina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, han putsar nog molnen också, haha! Tack vännen! Kram!

      Radera
  10. Åh Erika...det var mycket känslor och smärta men mitt i alltihop en glädje, som det är att ha barn. De slitna orden "våra barn är endast till låns", stämmer, för det är ju så. Glädjen och smärtan i en konstig blandning när dom flyttar...när mellandotter I flyttade kändes det ganska naturligt...men emellanåt dras snaran åt och det känns olidligt. När äldste sonen A studerade på annan ort och bodde borta i ett år, då våndades jag varenda söndag när han skulle åka iväg, det gjorde så ont så jag grät stora floder. När yngsta dotter J flyttar blir det nog värst, då blir vi ju ensamma maken och jag...men jag vill inte heller att dom ska bo hemma för länge de mår varken vi eller dom bra av. Första egna lägenheten vill jag inte att någon ska vara förutan, vilket lyft att vara alldeles egen.
    Din berättelse var så fin...Du/Ni har gått igenom mycket, både sorg och glädje. Jag förstår att Du är stolt över dina fina tjejer, men glöm inte heller att bakom dina fina tjejer finns en mamma, med ett stort hjärta och bra värderingar.

    kram Lisa

    SvaraRadera
  11. Det tog en lång stund för mig att samla mig för att skriva en komentar.Visst kan vi vara stolta över "våra flickor".Men jag är väldigt glad över att just Du är min sonhustru.
    Inger

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära Inger! Det är som de säger i Emil: Du och jag, Inger!

      Glad att vi har varann i glädje och sorg.

      Radera
  12. Vackert, så vacker skrivet!
    Tack.

    SvaraRadera
  13. ORUP har skrivit låten, inte Lena.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, ni ser! Jag kan verkligen inte det här med vem som skriver och vem som sjunger! Tack, du okända kommentator!

      Radera