Att mäta, väga och följa recept till punkt och pricka

När jag var en liten fräknig flicka med blå glasögon, sa min mamma en gång så här: "Du vet att du kan laga mat när du inte längre måste följa receptet eller då du kan höfta till en deciliter utan att mäta exakt." Jo du, tänkte jag, det där kommer aldrig att hända mig. Jag kommer aldrig att bli så bra som mamma eller mormor på att laga mat utan att ha ett recept att gå efter. Tänkte jag.

Nu, många år, fräknar och glasögon senare, lagar jag oftast mat utan recept. Till vardags använder jag i stort sett aldrig ett recept och på helgerna oftast bara som inspiration. Jag bläddrar gärna i mina kokböcker eller surfar runt hos olika matbloggare (Amy, Malin och Mårtenssons för att nämna några matlagare jag gillar). Men när det väl gäller att följa recept är jag bångstyrig. Jag flyttar gärna runt ingredienserna så att de passar mig. Står det två vitlöksklyftor tar jag helst en halv vitlök. En tesked paprikapulver blir lätt en och en halv. Fransk senap kan bli utbytt mot Johnnys sötstarka. 

Jag vet inte varför det blir så här. En förklaring är kanske att jag planerar dåligt och att jag inte har alla ingredienser hemma när jag bestämt mig för vad jag ska laga. En annan kan vara min bångstyrighet och egna vilja. Experimentlusta är en mer positiv förklaring som jag själv lutar åt. Eller så är det en kombo av alltihop. Följden blir hur som helst att jag sällan gör en maträtt som smakar likadant från gång till gång. Det kan vara en nackdel men också en fördel. Köttbullarna kan sluta med timjan och kalvfond i smeten eller så blir det texmexstuk eller oregano-tomat-bullar a´la´Italien.

Nu råkar jag veta att det finns fler därute som har svårt att "lyda" receptets råd. För det är ju just råd. Man gör ju som man vill i slutändan i alla fall. Visst är det härligt att få stöka kring i köket och vara kung över grytorna? Eller drottning kanske? Det ger en känsla av makt (en positiv sådan) och ett glädjerus när maten får beröm och de ätande suckar av välbehag. Nu är det kanske inte vid varje middag detta händer men när det händer DÅ är det härligt. Hur är det med er? Följer ni recept slaviskt? Eller gör ni som jag - tittar på det först gången och gör sen lite som ni vill? Berätta!

Som avslutning lägger jag upp ett recept som ni kan följa om ni vill (fniss). Det är busenkelt men också fantastiskt gott. Min kära kusin Vitamin bjöd på denna sås till kycklingfilé och ris en gång och den är bara sååå god.

Carinas aprikossås

10 torkade aprikoser (+3 dl vatten för blötläggning)

2-3 schalottenlökar

1 msk margarin

1 dl vitt vin

½ msk grönsaksbuljong

½ msk asiatisk chilisås

¼ krm cayennepeppar

2 msk margarin

1. Slå kokande vatten på aprikoserna och låt dem ligga i blöt över natten.

2. Strimla löken

Och bryn den i 1 msk margarin. Tillsätt vin, aprikoser, buljong och blötläggningsvatten. Låt småputtra under lock tills aprikoserna har mjuknat helt.

3. Mixa slätt, späd eventuellt med vatten. Smaksätt med chilisås och cayennepeppar. Hetta upp och vispa i 2 msk margarin, lite i taget.

Eller gör som ni vill, haha!