tisdag 6 november 2012

Vem är den lilla människan egentligen?

I dag hastade jag in på Pressbyrån på väg till jobbet. I vanlig ordning (eller oordning) hade jag glömt att äta frukost. Jag HADE faktiskt tänkt äta sojayoghurt men glömde bort det. På bussen mot spårvagnshållplatsen insåg jag att det skulle bli en lång förmiddag utan mat i magen. Därför gick jag in på Pressbyrån och plockade på mig en smoothie. Sedan ställde jag mig i en av de två köerna till kassan för att betala.

Framför mig stod en liten pojke på sådär nio - tio år med ett tuggummipaket i den lilla näven. Han höll det hårt medan han stod och tittade på godishyllan till höger om mig. Jag antog att han var son till en man som stod i den andra kön, eftersom de som köade före mig gick förbi honom till kassan.

När det var min tur sökte jag ögonkontakt med killen och fick det. Mannen som jag trott var hans pappa hade just betalat och gått. Jag insåg att den lille killen förmodligen köade som alla andra, och sa:
-Oj, trängde jag mig nu? Det var inte meningen! Jag såg inte att du stod i kö.
-Nej, sa den lille killen, jag har inte bestämt mig än.

När jag gick fram till kassan log tjejen mot mig och sa:
-Vad skönt med någon som frågar! Du är den första som brydde dig om att han stod där. Jag vet inte vad det är med vuxna, främst män. De bryr sig liksom inte om barn utan bara tränger sig förbi.

När jag gick till spårvagnen tänkte jag på hur en del vuxna beter sig mot barn. Jag funderade på om det har blivit så hårt klimat att vi inte ser de "små" människorna i vår stressiga vardag? Alla dessa goa och fina barn som man möter överallt. När jag så kom till den stora gymnasieskolan mitt i stan, där jag jobbar på tisdagar, gick jag mot entrén. I dörren stod en stor och kraftig kille i sjuttonårsåldern eller så. Jag såg honom när jag var så där tio meter från dörren. Han såg mig och stod kvar och höll upp dörren. Jag kände hur det blev varmt i mitt hjärta när han stod där och såg på mig, så snällt och höll upp dörren medan jag traskade in. Han fick ett leende av mig som han besvarade lite blygt. Mitt hjärta sjöng de fem trapporna upp till rummet där jag jobbar.

Pay it forward, tänkte jag. Du gör en bra sak och du får en annan tillbaka. Det måste löna sig att vara snäll och hjälpsam och att se de till storleken små människorna. För mig är nog ändå de minsta människorna de som bara trampar på andra och inte ser varken upp eller ner.

På tal om det som är smått kom jag att tänka på smågodis. Numera heter det ju plockgodis. Minns ni när det blev ändrat? Jag läste på Wikipedia att 1985 kom en rekommendation från Livsmedelsverket att butikerna skulle börja sälja godis som självplock. Givetvis fanns det regler för detta, som handlade om hygien. Orsaken till godisets ökning i Sverige antas vara just detta att priset sjunkit så på godis och att det är så lätt att plocka ihop en påse, istället för att stå och peka och säga "en sån" och "ett Riff" och "två salta fiskar".

Bild: www.adlibris.se
Fast jag saknar smågodiset bakom disk! Visst var det mycket godare att äta godis då, när det var lite mer fest över godisätandet!?

Boken på bilden är en underbar tripp i godis- och glassnostalgiträsket. Den finns att köpa hos Ad Libris för 156 kronor. Bättre att lägga pengarna på den än på godis kanske? Eller båda delarna?

Jag blir helt lyrisk när jag bläddrar i denna bok! Doft- och smakminnen kommer åter och jag vill ha en hel påse från den här tiden. Drutten sockerfri tablettask, Käck (INTE Kick), surbomber, Twist i plåtburk Nickel och salta vägmärken. Ge mig nu!!!





Bild: www.adlibris.se

12 kommentarer:

  1. Vi säger lösgodis i Finland :) Jag minns när min syster och jag beställde godis bakom disk, lakrits för 50 penni, fruktgodis för 1 mark :) Roliga tider! Ett leende eller en vänlig kommentar kan lysa upp ens dag, mera än man tror! Kram

    SvaraRadera
  2. Visst är det konstigt hur vissa människor trängs och har sig. En farbror knuffade undan mig och mina tre barn häromdagen när vi stod i kö till en konsert, han armbågade sig verkligen fram som i en serieteckning... Fint med din pay it forward-karma-dag!

    Jag minns när jag handlade femöreskolor för styckpris i små påsar över disk :)

    Kram!

    SvaraRadera
  3. Mina "stora" buffliga elever på mitt jobb har ju det ofta ganska svårt med den sociala biten. Jag blir därför så glad så jag nästan gråter när jag märker att de försöker, eller de gånger när det bara flyter. Som när en nia hjälper en liten tjej i sexan med att få till biljardstöten, eller bjuder en sexa på godis. Att då människor som vanligtvis inte har sociala problem, inte sköter sig gör mig galet arg. Bara jag jag jag, är ett väldigt otrevligt och osexigt beteende. Så det så!

    Nu till godiset. Jag kommer i håg då jag fick köpa godis för resterna av det som fanns kvar när jag köpt snus till pappa "Två Röda Lacket och godis för resten" Och då var det verkligen, en sån och två sånna och e sån. Tanten i kiosken ringde ofta hem till mamma och pappa för att dubbelkolla så det var ok. Hur ofta händer det nu för tiden. Många barn, även yngre barn, går och köper godis titt som tätt.

    Kram på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förresten, du MÅSTE komma ner till mig. Så det så! ;o)

      Kraaaam

      Radera
  4. Ja jag förstår inte heller hur vissa behandlar barn. Jag har inga barn själv men jag förstår inte varför vuxna alltid ska upprepa med nästan nedlåtande ton det barnen säger och varför pratar vunxa nästintill bäbisspråk med 5-6 åringar? Precis som om de vore mindre värda som människor.

    SvaraRadera
  5. Min vardagshjälte Erika : ) Jag gjorde en liknade grej på Mac donalds för ett tag sedan. Då en kvinna tänkte ta ett barns bord som hon stod och höll till sin familj. Det är tjejens bord sa jag. Men hon svarade ju inte på min fråga sa kvinnan. Nej sa jag en del barn är lite blyga (eller så hörde hon inte) Flickan såg glad ut sedan då hennes familj kom! Barn ska tas på allvar och man ska visa alla respekt gammal som ung gahhh blir så j-vla förbannad rent ut sagt! kram Sofia sov gott finis!

    SvaraRadera
  6. a ja med blir arg då ja ser sånt och ja hjälper dem så fort ja ser att nåt är på tok.man har ju själv varit liten och blyg och inte vågat säga emot de äldre.
    men nu visar ju ingen respekt mot barn eller äldre.
    världen blir allt elakare så de är tur att vi har människor som dig.

    SvaraRadera
  7. Det är så tråkigt när vuxna gör så mot barn, jag jobbade som fritidsledare i 10 år på en högstadieskola förrut och där lärde jag mej mycket om ungarna.
    Man måste visa respkt för att få det tillbaka, det gäller även mot barn och jag har fått mycket tillbaka genom mina år på skolan.
    Jag jobbar alltid med mej själv som jag tänker.....förösker vara så som jag vill vara men tyvärr inte alltid är... och en sak som jag börjar med är att alltid ge ett leende till den jag möter, och oftast får man ett tillbaka!
    Kram till dej!

    SvaraRadera
  8. Vilken underbar bok! Den skulle jag verkligen vilja ha! Fint skrivet och visst är det så... Den som ger, får tillbaka!

    Kram
    Petronella

    SvaraRadera
  9. Jag HATAR när människor beter sig illa mot barn och mot anda människor med för den delen! Hur jävla svårt kan det vara att agera schysst mot andra? Fyy

    SvaraRadera
  10. Jag minns den där tiden så väl... man hade en 5-krona och man fick en hel stor godispåse för den summan... i kiosken blev biträdet tokigt medan jag pekade... en harplutt... en sådan, två av den osv... ack den gamla ljuvliga tiden ;)

    Pay it forward, vilken härlig tanke. Har sett filmen den är så fin, kram på dig!!

    SvaraRadera
  11. Vi pratade just om detta på jobbet idag (Anki här alltså) det där med att le till människor man inte känner och så mycket det gör! De gånger vi kommit hem från Thailandssemestrar så går vi omkring här hemma och ler av vana, men snabbt märker man att "så gör man inte i Sverige", någon kan ju få för sej något... Men visst blir man glad när någon främling slänger iväg ett leende, öppnar dörren eller gör något annat positivt.
    Fram för mer sånt!

    SvaraRadera