Näst sista bloggutmaningen

I dag är det dags för det näst sista inlägget i bloggutmaningen från Elin med bloggen Elvornas hem. Det är ett sätt att blogga så att ens läsare lär känna en lite bättre. Ett bra sätt att berätta, och bara så mycket man själv vill. Det är ganska roligt att se hur olika det kan bli, trots att inledningen är densamma för alla som deltar i utmaningen! Jag försöker att skriva mitt inlägg innan jag läst de andra, så att jag inte "tar efter" för mycket. Nåväl, här kommer lite ny information om bloggerskan... Veckans tema är:

Jag tycker inte...

om spindlar. Numera kan jag skriva just så, utan att överdriva. För tre, fyra år sedan hade det varit årets understatement. Jag har nämligen haft en fruktansvärd spindelfobi, eller arachnofobia som det heter på engelska och något liknande på latin. Det började någon gång i elva- tolvårsåldern men jag kan inte säkert säga hur. Jag minns att två grannar till mig, som jag egentligen inte gillade, hängde med mig i min lekstuga där jag hade hemlig klubb. Dessa två sprang ut och skrek helt hysteriskt om det kom en spindel i deras väg. Själv samlade jag på allehanda kryp och hade en massa burkar med skalbaggar, maskar och larver av allehanda slag. Jag skulle ju bli veterinär när jag blev stor och övade på att bota gräshoppor som tappat ett ben och liknande... Jag kan inte minnas att jag var rädd för spindlar då, men jag vet att det inte fanns några spindlar i mina samlingar.

Blivande veterinär, sex år gammal

Jag minns också en kväll när en jättespindel kröp över min fot medan jag borstade tänderna. Då var jag tolv år. Jag skrek så högt att mamma kom nedfarande från övervåningen i tron att vår TV exploderat (hon hade en fix idé om att detta skulle inträffa). Jag minns fortfarande hennes lättnad med ilska, då hon konstaterade att det "bara" var en spindel. I det läget hade jag välkomnat en explosion istället. Men jag måste alltså redan i tolvårsåldern ha varit spindelrädd.

Sedan blev det bara värre och värre. Som väl var visste inte mina klasskompisar någonsin om hur fruktansvärt rädd jag var. Flera av dem var nämligen en samling rätt elaka typer som säkert inte dragit sig för att kasta en spindel på mig. Jag vet helt ärligt inte om jag överlevt en sådan sak.

I slutet av tonåren var det riktigt illa och jag kunde inte gå in på en toalett utan att tvångsmässigt titta i taket för att förvissa mig om att det inte fanns någon åttabent ovälkommen typ i något hörn. Jag vågade inte gå ner i källare, garage eller trånga utrymmen där det kunde finnas spindlar.

Om jag trots allt stötte på en spindel fick jag stora problem. Svetten började rinna, mitt hjärta slog så hårt att jag hade svårt att andas, tårarna rann och jag fick fullständigt panik. Jag kunde absolut inte närma mig spindeln utan tog till flykten. Mina barn har räddat mig mer än en gång då jag blivit "anfallen" av monsterstora spindlar. I det källarrum som under flera år var mitt sovrum finns det enorma spindlar, som klättrar hej vilt på väggarna. Jag har alltså tvingats möta odjuren en hel del genom åren.

Tretton år med bästa hundvännen Kasper

För fyra år sedan fick jag nog. Då jag hade hört att det skulle bli ett gynnsamt år för spindlar bestämde jag mig för att gå i fobiträning för att bota min skräck. Jag hittade en psykolog som hette Greger (med ett väldigt roligt efternamn) och tänkte att han måste nog vara bra, med ett så konstigt namn.

Jag svettades men gick dit och övade mig på att möta flera olika storlekar av spindlar. Efter tre gånger, då sista gångens övning var att låta en chilensk fågelspindel krypa över min arm, var jag så botad att jag kunde känna mig fri. Jag kunde då peta på en ganska stor husspindel utan att gripas av panik, se bilder av spindlar som tidigare gjort mig helt förlamad av skräck och med tiden även gå in ett rum utan att låta autopiloten svepa med blicken över taket.

Trotsar numera faran

Det har gått bättre och bättre för varje år. Visst finns paniken där och lurar, men numera kan jag le åt mig själv och säga "Men det är ju bara en spindel; du är ju inte rädd längre" och då går det bättre. Lilla B har däremot blivit allt mer skraj för de åttabenta varelserna, och senast igår morse fick hon andnöd då det satt en rejält tilltagen variant i mitt sovrumstak. Det är en av nackdelarna med att ha lägenhet i bottenplan.Då åker dammsugaren fram om spindeln är jättestor - annars tar jag den med ett papper. Jag önskar att jag hade gått i terapi tidigare, för tänk vad mycket ångest och skräck det hade besparat mig!

Vad är du rädd för?