torsdag 2 februari 2012

Matminnen 1

I en liten serie om fem (har ni märkt att jag älskar att göra serieinlägg?) tänkte jag blogga om olika matminnen i mitt långa liv. Håll till godo. Det blir bra och kanske dåliga minnen av mat. Här kommer det första:

När jag var liten älskade jag att äta middag ensam med min mamma. Vi hade det så extra mysigt, när pappa var bortrest och min något ansträngande lille bror hade gått och lagt sig. Äntligen fick jag rå om mamma alldeles själv, utan konkurrens. Jag vet inte hur gammal jag var när vi började med de här arrangemangen. Jag är fem år äldre än min bror, så jag bör väl ha varit i sjuårsåldern eller så när vi började med våra middagsmyskvällar.

Lillebror Martin och jag, 1971
Jag vet att jag ofta ville ha en speciell barnmatsburk till middag, även då jag för länge sedan vuxit förbi barnmatsåldern. Det var torsk i persiljesås med potatis och ärtor. Det var före microns tid och mamma värmde alltid burken i en kastrull med vatten. Jag minns att jag t.o.m. tyckte att det där klicket när man öppnade burken var så speciellt. En slags signal om att nu började vår myskväll.

När jag blev lite äldre åt vi alltid köttfärsfyllda paprikor när vi åt för oss själva. Mamma gjorde dem i ugnen i en eldfast form med buljong runtomkring. Det var som en god soppa sedan när vi åt dem varma, ofta alltför varma, i varsin djup tallrik. Mamma ställde alltid min tallrik i vädringsfönstret en stund innan vi skulle äta, för att jag inte skulle bränna mig på tungan.

Någon gång gick vi på kvällspromenad med vår boxer Lukas, mamma och jag. Det kan väl ha varit ca två kilometer till kiosken i det lilla samhället där jag växte upp. Den gång jag minns bäst snöade det stora härliga flingor och jag minns att jag nästan blev yr då jag kikade mot gatlampans starka ljus. Snön virvlade och det var spännande tyst på gatorna. Väl framme i kiosken fick jag köpa en kokt korv med potatismos. Mamma åt alltid en grillad med bröd och senap, och jag minns att jag trodde att hon åt den billigare korven för att jag skulle kunna få köpa den dyrare. Åh, vad jag tyckte att hon var snäll!

I något äldre ålder gick vi på pizzeria, jag och kära mor. Då var jag i tonåren och åt fortfarande inte ost. Mamma åt ALLTID en pizza Napoletana med sardeller på (brrr) och jag fick biffstek med lök. Alltid. Det kändes så lyxigt och efter maten bjöd alltid pizzaägaren Rafael på en klubba och mamma fick en kopp espresso och en blinkning. Vi njöt båda två.

Här ligger Pizzeria Sorrento om du vill
besöka en av Karlskronas äldsta pizzerior

Jag tycker fortfarande att det är lyx att gå på restaurang. Det är inte självklart för alla att ha råd med restaurangbesök och jag är ödmjukt tacksam över att kunna unna mig detta då och då. Jag drömmer om den dag då jag och J förhoppningsvis hittat ett gemensamt boende och har en god ekonomi och därmed kan unna oss att äta ute varje fredagskväll, så man är trött efter veckan som gått. Låta någon annan ta disken och allt det andra. Bara koppla av, äta och må gott.

Ja, detta var några av mina matminnen från barndomen. Vad minns ni bäst, kära bloggvänner, från när ni var små? Kommentera gärna -  jag är jättenyfiken!!!

15 kommentarer:

  1. Matminnen har man ju massor av. En del trevliga och en del...mindre trevliga :))

    Jag minns när jag gick i 5:an el 6:an och det serverades spagetti och köttfärssås till lunch på skolan. I min mat, på tallriken, var det världens längsta hårstrå som snurrat in sig i alltihopa!! Spy och kräk så äckligt och det var verkligen inte mitt hårstrå.... Jag har även bitit en lurvig liten larv mitt itu...ena halvan kvar i smörgåsen, andra halvan....tja..ner i magen antagligen :))

    Trevlig fredag!

    Ann-Louise

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men uuuurrrk! Haha! Ja, det var inga roliga matminnen. Fast roliga när de återberättas så som du gör! Jag lovar att återkomma till mitt värsta matminne! Ha det fint du också!

      Radera
  2. Vad mycket som går i arv.Stora F är ju en kopia av Dig på kortet.Lilla B har ju ärft,lyckan att få mamma för sig själv.
    Kram Inger

    SvaraRadera
  3. Ja, nog liknar vi varann i den åldern! Kram!

    SvaraRadera
  4. Vilket härligt matminne!!
    Spontant tänkte jag på den kvällen för längesen när jag var liten...det var en varm sommarkväll och vi skulle äta smörgåsar på vår pyttelilla balkong. Mamma hade gjort mackor på färsk Hönökaka och salladsblad, gurka, tomater och leverpastej. Jag tror aldrig en smörgås har smakat så gott som den gången. Mamma var för övrigt en mästare på både bak och mat, hon förvandlade det enkla till riktig festmat.
    Jag har kvar alla hennes receptböcker, hon gick på, som det hette då, hushållsskola och lärde sig där att laga det mest konstiga rätter, med dagens mått mätt. Det är värdefulla och roliga skatter att ha och läsa i idag.

    Hoppas Du får ett fint avslut på veckan!
    kram lisamaja

    SvaraRadera
    Svar
    1. Smörgås kan ibland vara godare än tillagad mat! Hönökaka som är riktigt färsk är svårslagen. Bor man i Göteborg, som jag, är man bortskämd med den bästa hönökakan av alla - Åkes! Kram och tack för din fina kommentar!

      Radera
  5. Fina matminnen :) Jag kommer bra ihåg när min pappa jobbade på båt och vi åkte med honom och vi fick färska wienerbröd och körsbär. Fina pizzaminnen har jag också med vår familj! Tack för att du fick mig att tänka på härliga stunder i barndomen! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tänk vad många matminnen so är förknippade med just barndomen! Tack för att du tittade in hos mig! Kram!

      Radera
  6. Hej på dig
    Tack för titten på min blogg. Du undrade över mina stämplar med älvor. Dom finns att köpa på http://vildastamps.com/ ligger under Fantasy och älvor. Lycka till. Ha en skön helg från Maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!!! Toppen - jag måste köpa den! Ha det fint! Vi ses igen hoppas jag!

      Radera
  7. Har många glada, roliga minnen ihop med mat och även en hel del botten napp. Som grätten unge var det inte alltid roligt. Jag hade riktigt svårt med att äta kokt potatis som liten. Ingen hemma försökte tvinga i mig potatis då både även min mor och min mormor hade svårt för kokta pärer som barn.
    När jag började skolan fick jag en gång sitta kvar ensam i matsalen med den lede vaktmästaren, alla mattanter och fröken - de tyckte att jag skulle äta upp min potatis. Någon av dem (fröken och en av tanterna (den tjocka, om du minns henne)) avbröt det hela när de insåg att potatisen aldrig skulle komma in i min mun. Det var inget kul att komma ner i klassrummet efter det att rasten var slut, alldeles svullen i ansiktet av gråt.
    Nu äter jag potatis i alla dess former. Min äldste hade även han svårt med potatis som liten... Kan sånt gå i arv??
    Kramar, S

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo du, tjocka mattanten minns jag. Hon såg alltid så snäll ut, men skenet bedrog visst! I dag hade de åkt dit för kränkning för en sådan galet dålig behandling av en liten unge i lågstadiet. Usch, allt var inte bättre förr.

      Min yngsta sa sig vara allergisk mot potatis när hon var liten. Dock inte mot chips eller pommes frites. Det har dock gått över. Jag tror att det där med att tvinga barn att äta något leder till stora problem. Det kommer mitt nästa inlägg att handla om... Och det gällde också en viss form av potatis. Kram!

      Radera
    2. Nä, du har rätt. Hon var snäll, det var "tjocka damen" som satte stopp. Hon och Ingrid. Vaktmästaren var drivande. Vi skulle ju passera honom när vi lämnade våra tallrikar. Det var fler än jag som skickades tillbaka till bordet för att äta upp. Med tiden lärde vi oss väl att passa på och slänga maten när gubben vände ryggen till.

      Radera
  8. Hmm. Mitt största matminne är nog när jag satt utanför Farmor och Farfar och bestämde mig för att käka en myra. Smakade salt. Bättre än potatisbullar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har alltid varit en sann gourmet, lilla B! "Eeeta myrer" som han sa Mowgli. Allt smakar bättre än potatisbullar. Kram och puss, min lilla höna!

      Radera