lördag 22 september 2012

Napoleonhattar, vitlök och pappas flicka...

Mannen som senare skulle bli min pappa föddes 1936 i Göteborg. Han flyttade till Karlskrona för att jobba där på 1960-talet, och träffade då kvinnan som skulle bli min mamma. De gifte sig och fick två barn, mig och min lillebror. Pappa hade tidigare en son, Bosse, som är min snälla storebror, men han växte upp med sin mamma i Göteborg.
Jag i pappas knä, 1966.

Min pappa var nog en typisk sextio- och sjuttiotalspappa på många sätt. Det var han som skötte gräsklippningen och tankningen av bilen. Mamma skötte hushållet och oss barn. Båda jobbade heltid, även om mamma var hemmafru i sex år efter att min bror fötts. Pappa jobbade på bank, rökte gula Blend och körde en Ford. Allt var uppdelat på ett sätt som vi i dag kanske tycker är konstigt.

Pappor tog visserligen mer ansvar för sina barn under sjuttiotalet än vad de gjorde under t.ex. femtiotalet, men det var fortfarande mamman som i de allra flesta fall skötte om barnen och hemmet, även om hon förvärvsarbetade på heltid.

Pappa, som sällan dricker alkohol, med
en stor stark
Min pappa har alltid varit en känslomänniska. Allt han gör och har gjort har varit kopplat till hans humör. Är han glad så är han jätteglad, är han arg så... Hrm, han kan bli ganska arg. Men han har alltid varit väldigt snäll mot mig.

Visst har vi bråkat genom åren; om kläder, hur ofta jag skulle gå ut på lokal som sextonåring, om mina första pojkvänner, om det var lämpligt att jag stack till Göteborg med en kille på 21 år (tur att min pappa inte visste att det förutom honom fanns tre andra äldre killar i bilen...) och en del annat. Men han har aldrig höjt så mycket som ett finger mot mig. Med tanke på att jag är född typ på stenåldern så måste ni yngre läsare tänka på att barnaga fortfarande var relativt vanligt under sextiotalet. Då menar jag kanske inte storstryk, men många fler då än nu fick uppleva att bli dragna i håret, få en smäll i rumpan, bli hårt tagen i armen osv. Men aldrig jag.

Min pappa var ovanlig på ett sätt. Han kunde baka och laga mat. Mamma var väl den som oftast lagade vardagsmaten medan pappa tyckte om att laga mat till fest. Minnet av hans köttbullar, plommonmarmelad och citronmarängpajer framkallar svår abstinens hos mig och dessa smak. och doftminnen är härliga att tänka tillbaka på. Hur köket såg ut efter hans framfart där kanske är minnesvärt på ett annat sätt... Min yngre bror sade en gång att "pappa är den enda jag känner som kan ostäda ett helt kök, bara genom att bre´en smörgås". Det ligger något i det.

Min pappa avskyr vitlök, chili, pizza och pasta. Han äter helst inte ris, absolut inte cous cous och avskyr asiatisk mat. Kåldolmar, falukorv, stekt strömming och biff med bea är mer hans melodi. Ett av hans favorituttryck är: "Jag fattar inte det här med chili con carne!? Man kan lika gärna ta havregrynsgröt och krydda starkt. Man skulle inte känna nån skillnad."

Pappa på sjuttiotalet
Min pappa skulle en gång i adventstid baka Napoleonhattar. Ni vet de där små kakorna med tre uppvikta kanter kring en grön mandelmasse-kula. Detta måste ha varit 1981. Min käre far letade som en tok i skafferi och skåp efter den gröna karamellfärgen, men hittade ingen. Han påkallade min moders uppmärksamhet i frågan och undrade om möjligen hon kunde ge honom lite vägledning i hur karamellfärgen plötsligt kunde vara borta. Den hade ju stått i skåpet bara ett par dagar tidigare. Min dyra moder, som hade ganska bra koll på läget, sade bara: Titta på din dotters hår! Min pappa konstaterade då att min spretiga åttiotalslugg var mer än lovligt grön, och att han blev tvungen att ta bilen till Konsum för att köpa ny färg. Min hårfärg finns inte förevigad på bild, men ett foto på frisyren finns faktiskt bevarat. Jag avskydde annars att vara med på kort då, som nu.

Jag, 1981
Mina barn minns middagarna hemma hos honom, där dagens meny skrivits på en griffeltavla vid bordet. Ofta var det pappas hemlagade köttbullar med hans "världmästarmos", chokladpudding, tårta, bruléepuddning med färsk frukt. Desserterna var alltid minst två till antalet.

Numera lagar min pappa inte mat. Han har haft otur med en del sjukdomar senaste tiden, och spenderat mycket tid på sjukhus. Han har svårt att stå vid spisen då hans kropp bråkat med honom. Men han älskar fortfarande mat, nästan lika mycket som jag älskar honom. <3

För att dela med mig lite av pappas bakning till er läsare, kommer här receptet på Napoleonhattar. Receptet är lånat från AlltOmMat; en tidning som min pappa läst i många år. Det är småkakor som inte går av för hackor. Goda till en kopp starkt kaffe och vackra att se på.

Bild från: http://frokensi.blogspot.se/
Napoleonhattar

150 g smör
4,5 dl vetemjöl
0,5 dl strösocker
1 ägg
200 g mandelmassa
 grön hushållsfärg, några droppar

Gör så här:
1. Arbeta snabbt ihop smör, mjöl och socker, gärna i en matberedare. Tillsätt ägg och arbeta snabbt ihop till en deg. Låt vila svalt ca 15 min.

2. Sätt ugnen på 175°. Färga mandelmassan med hushållsfärg.

3. Kavla ut mördegen tunt på en mjölad bänk eller mellan plastfolie. Ta ut runda kakor med mått, 5–6 cm i diameter.

4. Rulla små kulor av mandelmassan och lägg mitt på varje kaka. Vik därefter upp degen från tre sidor så att kakan får formen av en napoleonhatt. Tryck till degen så att den håller ihop.

5. Grädda mitt i ugnen 12–14 min. Låt kakorna svalna.




14 kommentarer:

  1. Vilken härlig hyllning till en fin pappa! <3

    Attans att det inte fanns blid på grönt hår, hade varit skojigt. Men bilden på dig räcker gott. Allting var inte bättre förr kan man konstatera. Känner detsamma med bilder på mig från förr, huvva!

    Kram Malin

    SvaraRadera
  2. Vilken fin berättelse om din pappa! Kärlek! Kram

    SvaraRadera
  3. Vilken underbar hyllning fina fina Erika KÄRLEK och tack för receptet ,måste testas : ) tack fina fina du kram Sofia

    SvaraRadera
  4. Vilket underbart inlägg! Han verkar go din pappa och det märks att du älskar honom högt!

    SvaraRadera
  5. Så fint du beskriver din pappa!! Han måste vara såååååååå himla stolt över sin dotter!!! Ni verkar ha ett starkt band. Jättefint inlägg!

    Kraaaaaaaaaaaaam aka

    SvaraRadera
  6. Hej Erika!
    Vilken underbar berättelse om Din Far och vilken fantastisk dedikation till Din Far. ...och vilken snygging till Far! inte konstigt att Du har blivit så vacker!
    Uppdelningen att mamma tog hand om barn och hushåll medan pappa tog hand om gräsklipparen och bilen var säkert väldigt vanlig, så också hos oss. Fast hos oss var det så att jag hade en far som var totalt ointresserad av allt vad matlagning hette, det fanns inte i hans värld. Mamma dog endast 60 år gammal och Pappa lämnades ensam med hus och trädgård. Min bror och jag hade flyttat hemifrån, så Pappa var verkligen ensam.
    Då gjorde Han något som ingen förväntade sig... Han tog sig an uppgiften att sköta om allt på egen hand, allt från matlagning till tvätt och städning till stryking, mangling , trädgårdsarbete, sömnad i sin verkstad där han sydde fodral till sängar. Ja, Pappa gjorde verkligen allt! När han sen fick barnbarn så blev Han dessutom världens bästa Morfar!!!
    Napoleonhattarna minns jag med förtjusning! små läckerbitar, fast vi hade rosa mandelmassa:) och jag hade så mörkt hår så tanken på att färga det rosa var nog ingen idé, i alla fall inte med karamellfärg. Tack för receptet! och tack för din fina berättelse.

    kram Lisa

    SvaraRadera
  7. Åh! Du skriver så fint om din pappa. Jag är pappas tjej så jag vet hur det är med pappor! De är väldigt speciella :)

    Kramis

    SvaraRadera
  8. Hej vännen helt slut måste i säng nu det tar på krafterna att gå på bal ; ) phu kram Sofia

    SvaraRadera
  9. Underbart, helt enkelt underbart skrivet Erika!

    SvaraRadera
  10. Vilken trevlig läsning jag fick på tåget hem, ett fint inlägg om din fina pappa (hoppas han läser din blogg) och Napoleonhattarna lät spännande får man prova någon gång ;)

    Kram Ullis

    SvaraRadera
  11. Vilken fin text om din fina pappa, underbart att läsa vännen!

    Tack för paketet som jag fick idag i brevlådan :) Kram!

    SvaraRadera
  12. Vad fint du skriver om din pappa! Kärleken till honom lyser mellan raderna! Kram bp

    SvaraRadera
  13. Fantastiskt skrivet!

    Du är fantastisk! Kram!

    SvaraRadera