Inget aprilskämt!

Igår var det första april, men jag blev inte lurad av någon. Ja, inte som jag vet i alla fall. Kanske finns det någon som går och skrockar över sitt "lur" ännu, fast jag inte har fattat att jag blev lurad.

I vår familj glömmer vi aldrig att det är första april. Skälet till det är vår lilla B som föddes detta datum för tjugo år sedan. I dag, för precis tjugo år sedan, låg jag på BB med en rund bebis på min arm. Hon var ganska stor, 4 320 gram, och en präktig flicka. Första veckorna hade hon inget namn, för vi kunde inte enas om vilket namn hon skulle ha. Jag tyckte Ebba eller Maja, men pappa C kände en tant som hette Ebba och som var en av de värsta han hade träffat (censur på vad han egentligen sa...).

Stora F ville att bebisen skulle heta Bella. Hon var tvärsäker på detta, och jag klurade ut varför, så småningom. Jo, för vi läste alltid böckerna om Gustav och Bella. Ja, och eftersom vi hade pojknamnet Gustav på förslag, så var det självklart för stora F att om det inte blev en Gustav så blev det ju en Bella. Det kan ju var och en förstå.

Hon låg där på min arm, lilla B, och tittade på mig med den nyföddas outgrundliga blick. Vi knöt band där, i våra ensamma stunder. Hon var inte många veckor när hon började göra ljud under amningen. När hon ätit en stund släppte hon taget och kikade upp på mig, liksom under lugg fast hon var helt flintis. Hon formade munnen som en liten strut och liksom kurrade mot mig. Jag tyckte att det var helt enastående och min mamma nästan grät när hon hörde det, minns jag.

Stora F var en storasyster att lita på. Redig och händig och självgående på många sätt. Hon ammade sin docka lilla Anna med stort allvar och vi körde vagn jämsides hemma i vårt bostadsområde. Det var påsk och varmt och vi grillade korv på altanen medan lilla B låg i sin vagn. Alla fick sitt.

Bild från farmors videofilm. Hon hittade dock inget i näsan...

Lilla B växte och blev en rolig unge. Hon ville gärna klä av sig och springa naken, hon lagade "mat" vid farmors diskbänk och klädde ut sig till prinsessa i de mest fantastiska kreationer. Hon skulle bli mamma när hon blev stor, sa hon. Hon såg filmen Lejonkungen varje dag, lekte med dockor tills hon stupade av trötthet. Hon dödade nyckelpigor, rymde till grannen så att jag nästan fick hjärtfel, fastnade med rumpan i gungan och fick hällas ur för att lossna. Hon gjorde så mycket att J:s son en gång sa: "B, hur lyckas du?" Detta har blivit något av ett talesätt när det gäller lilla B...

Nu fyllde alltså lilla B tjugo år igår. Hon är vuxen och jag har inte längre någon tonåring hemma. Det känns vemodigt att mina barn inte längre är barn, utan vuxna människor. Trots det känns det bra. Lilla Bs utveckling från en liten rund tok-Fia till osäker tonåring och nu förvandlad till en ung svanprinsessa med livet framför sig. En vacker tjej med många talanger och den största av alla är hennes omtänksamhet. Lilla B är en otroligt omtänksam människa som gärna överraskar med presenter och goda gärningar. Hon har mer än en gång fått mig att börja gråta av rörelse över hennes omtanke om mig. Hon har dessutom fått mig att gråta av skratt ett antal gånger. Inte minst hennes version av "Bered en väg för Herran" sjungen med en trollröst som inte går att beskriva. Då trodde jag på fullt allvar att jag skulle kvävas av skratt.

Bild: Lilla B själv

Detta inlägg är en hyllning till dig, lilla B! Du gör mig stolt varje dag och jag älskar dig till solen och tillbaks igen. Jag är så tacksam över att jag får vara din mamma!