fredag 13 april 2012

En hyllning till rotmos och vänskap!

En av de rätter jag tycker mest om är rejält hemlagat rotmos med stark senap och någon god kalkonkorv till. Det ska vara mycket morot och kålrot i moset och jag kokar det gärna på grönsaksbuljong numera. Förr, när jag åt fläskkött, var rotmoset jag kokade på julens överblivna skinkspad det bästa moset under året.

Rotmos är mat som värmer, mättar och gör gott i hela kroppen. Ungefär som en riktigt fin vänskap gör. När jag äter rotmos tänker jag alltid på min vän S, som jag känt sedan första året i skolan. Det godaste hon vet är rotmos! Vi har varit vänner i fyrtio år nu, och det är en vänskap som består. När vi var små hade vi vansinnigt roligt när vi lekte. Dockor var inget för oss – vi lämnade dem på dagis och lekte sedan med annat.

Hästar var ett gemensamt intresse och våra lekar handlade mycket om dem. Vi lekte att cyklarna var hästar, och i skolan lekte vi att vi satt på hästar när vi småsprang omkring och travade i undanskymda hörn av skolgården för att få vara ifred. Vi hittade ett hörn bakom tvåornas klassrum där det låg snö på marken och där ritade vi upp spiltor med fötterna för att kunna ställa in Silver, Cayenne, Aramis och vad vi nu kallade våra låtsashästar. Jag döpte alltid mina efter den senaste hästboken jag läst. Favoriten var, och är fortfarande, Lisbeth Pahnkes böcker om Britta och Silver.

På fredagar red vi i den lilla byns ridskola och våra favorithästar där hette Efraim och Tarzan. Oj, vad vi hade roligt där också. Vi (och en annan vän till oss) PRAOade i stallet på våren i åttan och trakasserade den stackars stalldrängen Jonas, som var några år äldre än vi. Jag förstår nu att han måste ha tyckt att vi var otroligt barnsliga men vi hade roligt.
Bild: http://josefinblom.weebly.com/uploads/8/0/3/1/8031253/4099116_orig.jpg

Vi lekte också mycket med små hästar av plats som vi gjorde stall till. Figurerna som skulle sitta på hästarna pillade vi av och gav namn. Det fanns en häst som vi båda köpt i Leksaksmagasinet (en riktigt leksaksaffär utan danska legosoldater). Hästen hade ett litet hål i magen och satt fast på en platspinne på ett hinder, så att det såg ut som om den hoppade. Gubben på den (som nog var en kvinna) hade vita ridbyxor och röd jacka på engelskt maner. Dessa ”gubbar” pillade vi av och gav namnen August och Gustav. Dessa blev någon slags alter egon för våra pappor, tror jag. Gubbarna gömde sig på gödselstacken och satt där och fes och ljög när deras fruar arbetade på gården. Jag tror aldrig att jag har skrattat så mycket som när vi lekte med dem! Min mamma har i efterhand berättat att även hon skrattade mycket åt våra påhitt, smygande bakom min dörr ibland.

I tonåren började vi olika klasser på gymnasiet men fortsatte att ha kontakt. Vi var aktiva i Brukshundsklubben med våra hundar och fortsatte att rida tillsammans. Jag flyttade sedermera till Göteborg och en sväng till Stockholm hann jag också med. Vår vänskap bestod även om vi inte hördes lika mycket eller sågs lika ofta. S bodde kvar och träffade en kille på orten. Jag velade runt men och rotade mig till slut. I Göteborg.

Genom åren har vi sedan brevväxlat, mailat, ringt och ibland träffats. Vi kan fortfarande skratta, prata och ha så där otroligt bra samtal som bara riktigt goda vänner kan. Ingen kan skriva som hon, så att jag ibland skrattar högt när jag läser hennes mail och kommentarer här på bloggen. S betyder så mycket för mig och jag tror att hon vet det. Tack, S, för att du är en så god vän! Må vi alltid finnas där för varandra!.

11 kommentarer:

  1. Vilket fint inlägg om din vän! Hoppas du får en fin helg, kram!

    SvaraRadera
  2. Japp, rotmos är favorit rätten.

    Mycket skoj hade vi. Vårt eviga fnittrande måste drivit fler än Jonas till vansinne.

    Tack, söta! Ta det lugnt i helgen. Hälsa I-B och G. Hoppas att allt är så bra det kan vara med dem båda. Om (och bara om, stressa inte) tid finnes kan jag alltid bryta mig loss någon timme.

    Puss och kram, Sanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klart att jag tar mig tid. Familjen är en sak och vänner en annan. Vi måste fika! P&K!

      Radera
  3. Wiiiii länge leve kärleken!, höll jag på att skriva :)) Underbart med en sån vän. Verkligen en rikedom. Grattis till dig som har den rikedomen! :)

    Kram Ann-Louise

    SvaraRadera
  4. Familj och Vänner är livet på en pinne : ) Jag har ett tjejgäng som fortfarande ses vi firade 20 års vänskap i höstas : ) Vi började på gymnasiet ihop 1991 still going strong underbart! fredags kram Sofia

    SvaraRadera
  5. Härligt att läsa om sån lång och fin vänskap, sådana vänner ska man vårda ömt!

    SvaraRadera
  6. Jag har precis lärt mig äta rotmos men goa vänner har jag med! Kul när man lyckas hålla kontakten trots allt som händer och sker i livet. Min äldsta vän har jag känt i 20 år och det är ganska mycket det med tanke på att jag är 26! Ha en fin dag! //Elin

    SvaraRadera
  7. Känner igen mig i många av dina lekar - var också en häst- och hundtjej. Så långt är vi lika men rotmos nja ...
    Kram bp

    SvaraRadera
  8. Vilket fint och kärleksfullt inlägg! Man ska vara rädd om så fina vänner. Underbara minnen ni verkar ha tillsammans.
    Rotmos är också finfina saker. Barnen är dock lite rädda för mos som inte är vitt.

    SvaraRadera