måndag 24 september 2012

Utmaning nr 4, sent omsider

Nu är det tyst och lugnt i huset, förutom hundens snarkningar och hamsterns vilda spring i hjulet. Nu kan jag sätta mig och författa den fjärde delen av utmaningen genom finaste Elin med bloggen Elvornas hem. Den fjärde delen börjar med...

Jag växte upp...

i en liten by som heter Nättraby. Det är ett litet samhälle med ca 3000 invånare ungefär en mil utanför Karlskrona, i Blekinge. I Nättraby har man gjort ett makalöst fynd under bronsåldern; en guldskål som är ett av Sveriges största enskilda guldföremål som hittats. Man tror att byn fått sitt namn av att man för länge sedan lade ut nät för att fånga fisk - Notarby. Byn är inte känd för särskilt mycket annars.
Jag, 1966

När jag var liten var Nättraby ungefär så stort som tillvaron krävde. Där tog jag mina första stapplande steg. Där bodde jag med min familj. Alla jag tyckte om bodde där, förutom min faster med familj som bodde i Göteborg. Mamma, pappa, lillebror, mormor och morfar men framför allt mina kusiner. Min storkusin Anders var precis sjutton dagar äldre än jag. Han var hos oss mycket eftersom han hade så många syskon och hans mamma var lite skör efter att ha förlorat sin ena dotter i leukemi. Hos oss fick han en fristad från alla småsyskon. Jag fick en lekkamrat och mamma fick förmodligen lite lugn och ro när jag hade att göra.

Bild: www.antikviteter.net
Jag och Anders gjorde så många roliga saker tillsammans. Vi lekte med våra hästar av plast, ja för någon riktig fick jag ju aldrig. Hästarna råkade ut för allt möjligt och vi fantiserade dagarna i ända. Hästarna var små och tillverkade i England. De hade en liten plastpigg i ryggen på vilken man satte fast ryttaren som finurligt nog hade ett hål i rumpan, så att de satt fast på hästen när man lekte att den galopperade. Veckopengen gick åt till nya hästar jämt och ständigt.

Min finaste häst hette Sultan och var en vit arab. Jag har fortfarande kvar honom och Dawn, som stoet hette. Hugo, August, skottkärrorna, hundarna, hönorna, det mesta finns kvar. Mina barn lekte med detta som små och älskade det. Jag är mycket rädd om dessa dyrgripar än i dag.
Jag, Anders och lillebror Martin på väg mot Köpenhamn.
Anders lurade mig att spotta ut min gröna godis över relingen.

När vi inte lekte med hästar var vi detektiver. Vi satt på Indianberget och skrev upp bilnummer. Dessutom spanade vi på Bergqvists hus, för han hade suttit i fängelse och vi var ganska rädda för honom. Kanske var han en mördare... eller åtminstone en tjuv. Några andra brott kände vi inte till som små.

En dag stod det en husvagn på Bergqvists garageinfart. Vi var övertygade om att han stulit den och ökade spaningen mot hans hus från stadig till intensiv. Jag minns inte upplösningen men han åkte i alla fall inte in i fängelse igen...

I Nättraby bodde man och handlade det man behövde. Konsum fanns och där handlade man kooperativt som en god medmänniska. Strax intill låg BIBLIOTEKET, som var ett av mina favoritställen. Jag lånade högvis och läste från fem års ålder. Dessutom fanns Anetts, som var en garnaffär, fiskaffären (som sedermera blev lägenhet och där min mormor och morfar bodde ett antal år mot slutet av sina liv), en bank, en liten matbutik som var fristående från allt vad kedjor och franchising heter och en bensinstation och en möbelaffär. Stort mer var det inte, men det räckte.
Jag och mormors Sniff. Hundälskare redan då.

En gång i veckan kom Lanérs glassbil och vi köpte de smalaste och godaste citronglasspinnar, gjorda på mjölk och riktiga råvaror. Det var innan glassbilen med den hemska melodin kom och konkurrerade ut kvaliteten... I Nättraby lärde jag mig cykla, gick i skolan, lärde mig simma i det svinkalla vattnet vid Tallholmen, fick hjärnskakning,  busringde, fick en bästa-vän (fina Sanna, som fortfarande är en mycket nära vän) och växte upp helt enkelt.

Allt var inte rosenrött under min uppväxt, långt ifrån, men det fanns mycket som var bra och som har format mig till den jag är i dag. Nättraby ligger kvar så klart, men konstigt nog verkar Indianberget och Hiskliga backen ha krympt... Min bror med familj bor kvar liksom vännen Sanna. Det gör att jag känner mig hemma när jag hälsar på. Men flyttar tillbaka, det gör jag aldrig.

Var växte ni upp?

17 kommentarer:

  1. Tack för att du delar med dig och du skriver på ett intressant vis som gör att jag vill läsa mera :) Kram!
    Jag växte upp i en liten by vid namnet Pojo, i södra Finland, och bodde där ända tills jag var 18 år :) Efter det bodde jag i Helsingfors! Nu i Singapore :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är en spännande flytt du har gjort. Jag är lite nyfiken på om du ska stanna där för gott, eller tänker dig hemåt så småningom? Eller är Singapore hem nu kanske? Kram!

      Radera
  2. UNDERBART skrivet Erika TACK för att du delar med dig. Jag växte upp i Åkesberga 4 mil norr om Stockholm en skärgårdsidyll på 70-80 talet. Mina föräldrar skilde sig och mammas nya man bodde i Hägersten så vid 12 flyttade jag dit otroliga kontraster blev det men det blev bra det med efter ett tag kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man vänjer sig för det mesta. Men visst är det tufft att splittras och flytta som barn. Nu bor du desto bättre och finare! Kram!

      Radera
  3. Härlig barndomsberättelse med många fina minnen som själv gör en påmind om en del konstiga äventyr man var med om och läskiga människor som man hade "span" på ;) Ha ha. Jag är uppvuxen i en liten småstad Sandviken (utanför Gävle).

    Kram Ullis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sandviken - där hade min farmor släktingar och alltså jag också. Kram!

      Radera
  4. Jag har sagt det förr men jag säger det igen och lite till - Du behärskar verkligen skrivkonsten och kan fånga intresset och behålla det! Du är ju iofs lärare men ändå :)

    Jag växte upp i en liten by i fjällen och det första man ser när man kikar ut. På framsidan huset fjäll och sjö. På baksidan är det skog och slalombacke. Bara fjäll så långt ögat kan nå. Vackert och oändligt. Oavsett var jag kommer att bo i världen är det bland fjällen jag hör hemma. Där mitt hjärta bor.

    Kram Ann-Louise

    SvaraRadera
    Svar
    1. En del av ditt hjärta bor nu i mitt sovrum, glöm inte det! Kram!

      Radera
  5. Lika fantastiskt underbart att läsa om Dig och dina äventyr... jag sitter här i min ensamhet och ler när jag läser, det känns gott:)
    Jag är faktiskt född och uppvuxen i det lilla samhälle som jag bor i idag. Född är jag på Stommen, en stor gård som min morfar arrenderade... vi bodde i lillstugan som låg bredvid det stora huset. Det var ett ljuvligt litet hus, som mamma inredde och pyntade och som väl hade passat in i dagens inredningar, mycket vackert och smakfullt var det. När jag var 1,5 år flyttade vi till eget hus, första tegelvillan i samhället, så det var förmodligen ganska "stort" då. Jag minns, så liten jag var, att golvet i finrummet bara bestod av reglar då vi flyttade in. (jag visste ju förståss inte att det hette reglar;)) I det huset bodde jag ända till jag flyttade hemifrån och då bar det av till Göteborg. Föräldrahemmet ligger bara tvärs över vägen till där jag bor idag. Jag hade en fantastisk barndom, med många kompisar och mycket lek. Jag skulle kunna skriva en bok om det också;) Igår ringde faktiskt en av mina allra bästa vänner och vi hamnade förståss några år bakåt i tiden, många minnen:)
    Jag har mitt hjärta här i lilla byn, inte i byn kanske, men här på vår gård. Jag trivs så otroligt bra och känner mig oerhört priviligierad som får bo så här och just här.

    Ha det gott Erika!
    kramar Lisa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, så fint! Du borde gästblogga hos mig! Dina kommentarer är fantastiska och du bjuder så mycket på dig själv. Tack tack tack för din härliga respons!!! Kram!

      Radera
  6. Vilka härliga barndomsminnen Erika! Fick mig att tänka på min barndom, som var väldigt bra. Jag växte upp i Falkenberg med vänner väldigt nära. Mycket utelek, i ur och skur. Hoppas Ella och Ludvig kan tänka tillbaka på sin barndom på samma sätt.

    Så söt du var även som liten prinsessa.

    Kram Malin



    SvaraRadera
    Svar
    1. Förresten, tack för det söta lilla anteckningsblocket <3

      Kram

      Radera
    2. Utelek var det ju jämt. Inga dataspel utan bygga kojor, leka indian och cykla hit och dit. Hur roligt som helst!

      Dina barn kommer att minnas sin barndom som mycket bra - det är jag säker på! Kram!

      Radera
  7. Nättraby känner jag igen, kanske för att jag bott i Småland i nästan hela mitt liv ;)

    Tack än en gång för den fina vinsten. Jag kommer att lägga upp det på min blogg framöver (typ nästa vecka så du vet att det dröjer lite....)

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt! Det är nästan ingen annan som vet var denna lilla by ligger.

      Roligt att du gillade det du fick. Småsaker men så är det när man inte är sponsrad, haha! Vaniljstången är jag väldigt stolt över - direkt från en odling i Uganda. Bästa vaniljen tycker jag. Kram!!!

      Radera
  8. Erika! Jag älskar ditt sätt att skriva! Glömaldrig hur duktig du är på det.

    Jag växte upp i den lilla staden jag än idag bor i: Tidaholm. Det var fantastiskt att växa upp här, otroligt tryggt och kärleksfullt. Visserligen är ingens liv, och i detta fall barndom, perfekt. Men jag är så glad att jag fått växa upp här. En stor del av min barndom har jag också spenderat på landet i vår sommarstuga, men också hos barndomsvänner som är uppväxta på bondgård. Jag har sett kalvar födas, ridit barbacka över ängar, klappat kattungar, pussat griskultingar, lekt med hundar, "kört hö" och mycket mer.

    Kram Andrea :)

    SvaraRadera