onsdag 19 december 2012

Lucka nitton: Julklappar

Dagens blogginlägg kommer sent - jag har helt enkelt haft väldigt mycket att göra i dag, så det fick vänta. Dessutom blev det strul med Internet när jag skulle publicera detta, så det är nästan dags för lucka tjugo nu.

Jag vill påminna er om en utlottning av en julig handduk och ett paket servetter. klicka HÄR för att vara med!


Ikväll tänkte jag berätta om några julklappar jag minns genom åren. Under de fyrtiosju jular jag funnits, har jag varje år fått julklappar. Fler eller färre men alltid julklappar. Från nära och kära, oväntade från vänner och bekanta. De som känner mig vet att jag egentligen alltid önskat mig lite mer julefrid än klappar till jul, men Tomten hör inte alltid ens önskan… Julefriden brukar komma på juldagen för mig, när själva julaftonen är över. Då pustar jag ut och tycker att det känns skönt.

Ikväll har jag slagit in julklappar och brottats med min lilla hund, som är övertygad om att alla är till honom. Han höll på att kvävas av en pappersbit när jag fyllde år i våras, och efetr det får han inte öppna paket mer. Han är skogstokig när paket och papper kommer fram och hela kvällen har han hängt över mig, försökt sno silkepapper ur mina lådor,stulit ballonger, tuggat på inslagna paket och varit allmänt stökig. Lilla B har fått bära in honom i mitt sovrum och stänga dörren ett par gånger, men jag är vek och släpper ut honom. Han tycker ju att det är så roligt...

Julen 1975 hade jag önskat mig ett stall, eller snarare en ridskola, i plast. Den var från England, som alla fina hästleksaker på den tiden. Jag såg fram emot att få bygga ihop denna ridskola under julen. Boxar, spiltor, stallplanen och staketet runt paddocken. Det kliade i fingrarna redan då, för pysslig var jag även som barn.

På julaftons morgon kunde min pappa inte hålla sig längre. Han langade fram varsitt stort paket till mig och min lillebror, trots mammas vaga protester om att ”vi kanske skulle vänta till kvällen”.  Jag misstänker dock att min far var så sugen på att provköra lillebrors (!) bilbana att han inte kunde låta bli.

Jag packade upp min ridskola och – ve och fasa – pappa hade inte kunnat hålla sig där heller! Han hade limmat ihop hela ridskolan under nattens sena timmar med påföljd att stora klisterklumpar av Karlssons berömda klister satt överallt på min byggsats. Det var INTE en byggsats som skulle limmas utan fogas ihop, men pappa hade just inte så mycket tålamod utan plockade fram klistret. Jag minns inte hur besviken jag var på en skala, men jag vet att jag var lite besviken trots att jag var så glad att jag fått min ridskola. Jag lekte dock många gånger med denna under de närmaste åren (Innan jag blev för stor för att leka. Då lekte jag i smyg).

Julen 1978 fick jag en ljusblå patentstickad tröja från JC, eller Junior Center som det hette då. Vad jag hade önskat mig den! Det var samma år som jag fick nickelallergi så jag kunde bara ha broscher eftersom alla smycken i kontakt med huden kliade galet mycket. Det var före de nickelfria örhängenas tid. Jag hade en brosch bestående av två guldiga klockor och ett rött sidenband på tröjan. Ursnyggt!
Snälla kusin, julen 2011

Året därefter fick jag en necessär full av de ljuvligaste små flaskor, parfym, hårspännen, badgelé m.m. av min kusin. Vinröd sammet var den av och jag var så glad att jag fick hjärtflimmer närapå. Jag kände då att nu var jag stor och nästan vuxen. En sån fin klapp!

Som vuxen är det annat jag blir glad åt i paketen. Mina barn är mästare på att hitta på finurliga julklappar till mig, även då de har och har haft begränsad ekonomi. Förra året fick jag en fantastisk piffbok av lilla B, som stöd i hur jag ska sminka mig, sätta upp håret m.m. I år har jag redan fått Den bruna maten av stora F, vilken får mig att skratta högt då jag läser om kvällarna.

J och jag har slutat att byta julklappar. Han brukar sucka från början av november över att det är så jobbigt att köpa julklappar, så jag har bett att vi ska strunta i detta. Det är inte roligt om det bara ska vara jobbigt och ett elände som framkallar stön och vånda – då är det bättre att låta bli. Hur är det med er? Köper ni klappar till ”alla” eller spelar ni julklappsspel, kastar tärning etc.? Berätta!

4 kommentarer:

  1. Roliga minnen du har! Vi köper bara julklappar till barnen och i år har mannen och jag köpt en bok till varandra, som vi själva valt :) Kram

    SvaraRadera
  2. Hos oss gäller julklappar till alla, i mängder. Det är först i år som jag tycker det är ett gissel, detta bara för att jag inte har haft den tid som jag brukar att komma på bra presenter. Jag och Lars har sagt att vi ska köpa en ny kaffekokare i stället för paket till varandra. Även om jag inte tycker om kaffe, så vill jag ha en fin kokare.

    Ser fram emot söndag <3

    Kram kram

    SvaraRadera
  3. Hejsan vännen. Jag återkommer senare idag. Har ett hår att blåsa först.

    SvaraRadera
  4. Hej igen, några timmar senare :)

    Vi har ibland bestämt att vi köper något gemensamt och en del år har vi inget köpt åt varandra vilket jag tycker blir tråkigt och "platt" eller hur jag ska säga. Men oftast har vi köpt någon liten grej åt varandra. Vi hjälper barnen köpa så de kan ge oss nåt paket. Men helst vill ju inte R att vi ska köpa åt varandra. Han säger att det är sååå jobbigt vilket jag inte håller med om eftersom jag är lättast i världen att hitta julklapp till. Tycker jag själv. Det behöver inte vara dyra och stora saker säger jag. Jag blir glad åt en bok eller cd-skiva. Det är ju inte så svårt att hitta. Till och med där vi bor.

    Vilka härliga minnen du berättar och jag tycker din kusin ser fin ut :) En av mina hundar påminner om din..suck vad han är jobbig. Julafton är ett under att han överlever. Han älskar tomten, papper, lådor, buller och stök. Den andra hunden brukar oftast somna mitt i alltihopa. Kanske är han så stressad att han somnar :))

    Vilken tur att du klarade dig undan när de löpte amok ungdomarna... Det är ju hemskt hur det kan bli...

    Kram!!

    SvaraRadera